Norrländska Korrespondenten – 8 november 1862, sida 3

hon en gång har fått. Det är eu idd, jag har; och hon fogar fig deri af gammal lärlek. Majoren och hans fru blefwo nu något hos dem och deltogo i den lilla familjefesten. Barnen jubla: de, i synnerhet då de fingo lof att falla på den gode häften, fom strax efter stack hufwudet in genom föns stret och mottog bröd af deras små händer. Alla woro de glada den aftonen; men i föräldrarnes glädje war blandad en wemodig sinnesrörelse, fom de för: gäfwes sötte dölja. Det war på det tredje året i höft sedan mäkta ren starke Hans Jörgen hade blifwit skogsfogde på major Selmans gods, majoren hade föranstaltat ett stort jagtparti för sina wänner från hufwudstaden och grannskapet. Bland några främmande herrar, som majoren förra sommaren hade gjort bekantskap med på en badresa, och fom nn efter löfte besökte ho nom på hang gods samt deltogo i detta jagtparti, mar och en flandrisk kolgrufegare, Chevalier Tournay. Det war en hög åldrande man med ett mörkt genomfåradt krigaransigt och en stor skråma öfwer pannan; han bar ett flags uniformsfrack med ett ordensband i knapphålet. Han hade för de flesta nånotfrånftötande i sin stolta blick och i sitt stränga mörka wäsende; men der war en traft och bestämrhet i hans hela uppförande, som imponerade. Han syntes icke långt från sextio år; hans hufwurhår och färg war isgrått; hans rörelser woro dock raska och lifliga, och han war ven oförwägnaste och otröttliaaste jägaren. Han satte öfwer diten och gärden i starkt fyrspråna och satt som stöpt i sin sadel. Han talade tyska och franska, men blandade begge språken tillsamman på ett beftyunerligt fätt i fitt tal, (Fortf.)