Norrländska Korrespondenten – 8 november 1862, sida 3

gifwa tillräcklig föda. DÅ man således fruttar för proletärerne, hwiltka afskys aldra mest af penningemakten, få bewisar just detta att lagstadganden icke hwila på allmänna rättsgrunder, och funna icke det, emedan de äro dikterade af denna matt, en matt, hwilken af sig sjelf tunde retuceras till noll, då ten bäfwar för den wanmättiga fattigdomen. Men huru jöreställer man fig förhållundet werfeligen wara, da det antages såsom gifwet, att en fattig befollning på retta fätt skall funna biltas i landet? Man måste ju finna motsatsen häraf, om man betänler att ju flere fom arbetar på jorten, destomer näring gifwer den, och följattligen slulle ett större ans tal menniskor af en förökad afkastning som den bearbetade jorden lemnar, tfunna hafwa fin föra. Den fom är bojftällsdlös, och mäste satna egen jordbit, han arfer fig med mycket skäl wara misslottad och är litsom en främling sitt eget fosterland; men den fom eger en jordz torfwa, han har dock något fom han fan kalla för sitt och följattligen är eller blifwer hang tära hem, och han är då icke förhindrad att arbeta på jorden och deraf hafwa fin föra, om jujt ide till: räcklig i början medan odlingen ide huns nit fortgå, dock så mycket att han ej bes höfwer uppoffra all sin tid för tiggeriet; han får derigenom begrepp om och tär: lek till fäderneslandet, för hwars wäl han intresserar sig, det medwetande att han ej hör till fattigbefolkningen, emedan han eger eu jordbit att odla och tak öf: wer hufwudet, och således ej är fulltut så fattig att han ligger fattigwården till last, uppliswar honom till wertsamhet, derwid han finner fig uti ett friare tillstånd än den uslingen, fom, beröfwad rättigheten att förskaffa fig dessa förmor ner, måste såsom inhysing bo hos andra, utan någon sysselsättning för egen rätning, men deremot twungen till, ofta lönlöst arbete hos de andra, och uti hwiltet twångtillstånd han blifwer slafwisk sinnad, utan någon förädlande tanke, nå got manande sträfwande, och detta allt endast i känslan af sitt beroende af ans dra och sin trånga ställning, derwid han tyckes befinna fig, snart sagt utom fam hället. DÅ menniskorna hållas i denna belägenhet och detta uncdtryckta tillstånd; så är det just detta, som på landet bildar proletärer, hwaremot utsigten till möj: ligheten till förwärfwande af egen jord ffulle stapa ett förändrat förhållande. Hwartill tjenar vet att en större ägo rymd skall ligga uti en mans eller flera förmögnares ägewälde, då densamma icke genom förädling lommer hwarken det allmänna eller den enskilde till någon nytta? Följten deraf att en förre ägo rymd innehafwes af några förmögnare medbergare, har wanligen warit icke alle: nast att desse sjelfwe ej medhunnit mert: ställa den erforderliga odlingen eller be hörigen häfda en mängd ägor, fom for dra många arbetare, utan jorden har oc derigenom undanhållits vem, fom werk ligen behöft och warit i bättre tillfäll ——