Norrländska Korrespondenten – 8 november 1862, sida 3

fast på de twå minsta barnen, te der futto jublande på kampens rygg. Föräldrarne logo och greto på en gång under denna lek, men blefwo mycket förlägne, då de öfwerraskades af majoren och hans fru. — Wi äre blifne barn med barnen och med denne gamle kamrat, fade Hans Jörgen, han fom få omäntadt till oss igen och minde oft på de gamla tider. Nu hafwa wi lust att resa till Frankrike med bar: nen — det förstår sig, hr major! — Frankrike är der hemma wid ledet — och så lära wi barnen, huru de skola säga: Guds fred! på franska till morfar. — Så lefwer din fader ännu? sade frun till den lilla skogsfogdehustrun, du skrifwer wäl honom ofta till? — Wi hafwa intet ord hört från honom i tio år, suckade Jeannette, och brast ut i gråt. — För att icke föröka hennes bedröfwelse, afbröt man detta samtal. En nyårsafton kommo majoren och hans fru i deras jagtwagn förbi skogsfogrehuset och sägo igenom det öppna fönstret, att der glimrade ljus i en bot löfskrans under loftet, fom om der war gille. In gen hade märkt att de höllo och stego af, och då de trädde in, sågo de Hand Jörgen wid tet festligt Prydz ; da bordet med alla barnen omkring sig; wid sidan om honom fatt en wacker främmande dan, dock då de sågo nogare till, war det Jeannette, fom fatt pyns tad i en fmalffull silkeskjortel. Jeannette lopp för: lägen ut och fom fort efter tillbafa i fin boudhuftrus drägt. Det är wår bröllopsdag i dag, hr major! fade Hans Jörgen, och dolde fin rörelse, så plägar Jeannette alltid förnöja mig med att tläda sig på franskt maner i en gammaldars höatidsklädning, fom