Norrländska Korrespondenten – 8 november 1862, sida 3

att bearbeta densamma. Om hindren undanröjdes för lofligt förwärfwande och besittning af mindre jordandelar och enhwar fom tan, genom köp, insyning eller på annat lofligt sätt blifwa egare af större eller mindre rymd odlingsjord, med rättiahet att denjamma genom odling till fruttbarhet förärla, och deraf, såsem fin oqwalda egendom, sjelf njuta frukten, då ffulle man snart få fe onyttiga badar och ötemarter, hwilta nu anses endast såsom odnglige, eller åtminstone föga gagnande, så förädlade, att de ide alle: nast kunde föda fina arbetare, Utan och blefwe en prydnad för orten, hwarförs utan den fördelen äfven ffulle funna påräknas, att genom en mera allmän och widfträdtare utwirgad landtkultur, det nortiska falla tlimatet tunde mycket förs mildras. Lifwad af patriotismen och intresserad af landtkulturens fortgång, är hwar och en benägen att instämma i den grundsatsen, att, widkommande tis dig bosättning och öfwerbefolknina, fan ret ide annat än förefalla såsom häriskt att lagstiftningen, säterligen till föga fromma för moralen, will i detta hänseende reglera gränsen för att sätta en damm mot proletäriatets tillwäxt, då äfwen i detta fall resultatet påtagligen måste blifwa motsatsen; folkökningen i laglig ordning må wäl, nemligen med skäl anses mycket mindre farlig för till: wäxten af fattigbefolkningen än motsatt ordning. Beträffande öfwerbefolkning, må med skäl anmärkas, att t. ex i Eng: land tillwäxer befolkningen i en få stark progression att der werkligen existerar en öfwerbefolkning, för hwilken fivegpros duftionen hemma i landet tyckes wara otillräcklig och derföre påkallar import från andra länder; men likwäl har foltet der fin näring, och hwartill andra industrigrenar äfwen torde i fin mohn mycket bidraga. Men i Swerige lärer wäl flere århundraden hinna förflyta, innan man har något menligt att befara af öfwerbefollning. Sista tidens indus striella lif och behof af förökade arbetds trafter bekräfta nogsamt den af många uttalade grundsatsen, att i Swerige, och synnerligast i Norrland och Lappmarken, der odlingen ännu ligger i fin linda, finnes få ofantliga sträckor af ouppodlad jord och mineralrikedomar, att man ej tan få nog många armar och vugliga arbetskrafter, för att lyfta dess industri till den ståndpunkt, fom resurserna i den wägen kunna tillåta. (Forts.)