Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1862, sida 3

hustrun och flickan få packa sig bort, der de aldrig få synas för mina ögon mera. — Ac, padrone, haf barmhertighet! Men gref: wen — han skall icke tillåta det. — Jaså, tror ni det? Twertom, han har just befallt det. Se så, nu wet ni besked. Pietro, Lnigi, — ———————— kasta den karlen ut ur rummet! Wridande sina händer i djup förtwiflan skyndade fistaren ut genom porten. Solen sken klart, men i hans själ war det mörkt som natten. Jngen hjelp, intet hopp. O du allsmäktige Gud! förbarma dig öfwer min hustru och mitt barn; med mig är det wäl snart förbi. Eremiten. Fåglarne sjöngo i skogen; doftande violer stucko fina blå ögon fram genom den sammetsmjuka grismattan; det war få lummigt och swalt under de mil: diga kastanjträd och bokar, fom stodo i täta grupper, blandade med tallars och stenekars mörkare grönska. DÅ hördes lätta steg på den lilla stigen, fom flings rade sig emellan träden, en ljuflig röst sjöng: SSulda moder, ren och skön, Lyssna till en dotters bön, Ave Maria. Och en ung flicka framträdde mellan de höga stammarne, med en korg, uppfylld af frukter och blommor, på armen; en nättåtfittande, skarlakansröd tröja och mörkblå kjortel höljde hennes wackra gestalt. Det war Angela, fom kom trippande genom skogen. (Forts.)