Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1862, sida 3

ett enda traftigt skäl, hemtadt från fjelfma Cvangelii lära, att man alltid först bör fe bjelken i sitt eget öga, innan man bråkar om grandet i fin broders. Det förstås dock, att wi jemförelsewis, hwad råheten beträffar, ide funna wara i be fittning af bjelfen, och ryssen endast af det lilla grandet; nej wisst ide! men i alla fall hafwa äfwen wi en dryg portion af de fel, hwarför wi alltid gifva honom så dugtiga slängar. YUnr till skarpskyttarne igen. Sjelfwa saken har dock mycket för fig. Jdcke det att de unga en gång skola komma att förswara land och rike, tt deraf blir tro: ligen ingenting; men menniskan behöfwer alltid någonting för att ryda upp fin själ, då den af lifwets hwardagsbestyr tryckes emot jorden. Jsynnerhet gäller detta om ungdomen. Owan att lida och tämpa, tänner den ingen njntning af fris den och hwilan. Den inre elven tfräfwer starka rörelser till både kropp och själ, och skarpskyttewäsendet tjenar till att afleda denna eld, och vet på ett mic fet bättre och ädlare sätt, än om det skedde genom öfwerlåtandet åt wilda och råliga passioner; och sålunda har ju rer van faten werkat något obestridligt godt. Och de unga damerna sedan, fom hafwa få obeskrifligt roligt på skarpskyttarnes baler? — må de af tacksamhet brodera dem fanor af hjertans grund. De hafwa då fått båre nöje och sysselsättning — en fat fom ide heller är att förakta. Sann bildning, fann christendom! dessa himmelens strålande ljus, huru långt äro de ännu från jorden! — När skola krigen, dessa fasawäckande bewis på råhet och barbari, upphöra! När skola menniskorna werkligen blifwa menniskor — det will säga, wid sina twister endast anwända de ädla, de gudomliga wapen, en allwis Försyn skäntte dem i förnuftets ljus och hjertats länsla, och ice, liksom ännu i dag, litt skogens wilddjur draga åstad, för att stympa och fönderslita fina likar? — Av ide döden tillräckligt hemlighetsfull och dyster? Åro icke de sjukdomar, hwilla härja jorden ech oupphörligt kräfwa offer, nog grym ma och sorgliga, utan att äfwen menniskan skali konstmessigt öfwa fig för att tunna martera och döda fin medmenni ska! Och, o uselhet! o egenkärlek! — detta kallar hon till och med för fin ftoltbet, fin ära! Wore det ide ädlare och mera wärs digt hennes gudomliga ursprung, om hon i ftället på allt sätt öfwade fig för att funna hjelpa fin lite, lindra hans qwal, samt söka göra honom wägen lätt till det obekanta mål, mot hwilket wi alla skynda! Borde wi icke under wägen dit bjuda hwarandra te blommor, mi för mådde, af hjelpsamhet, lärlek och frid, för att ega några minnen till tröst, då aftonrodnaden förswinner för det fram brytande mörfret. Men un ett flutord till eter, I glade ynglingar, fom under ungdomlig luft tf — vw han Ant meffan fin fkusjn oc det