Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1862, sida 3

derad. Wid de jemförelser hon anställt mellan sin lott och fina grannfruars hade hon aldrig haft skäl att öfwerskatta deras, men wid betraktandet af fin fys sters, sjönk med ens hennes ned till en punkt, ver ingen parallel kunde uppsökas. Hon såg i hennes lif typen för hwad hon wille kalla lycka. Jnga betyms mer, inga omsorger, inga förtretligheter. Rikedom och lyx, höghet och anseende, nöjen och tidsfördrif på alla håll. Det fanns, i hennes af ytlighetens sten för: bländde öga, ingen frånsida på en fådan lyckas medalj. Och den hade kunnat blifwa slagen också för hennes lif, om ide — — — . Afundens agg och fåfängans retelser hade aldrig förr blifwit satta i rörelfe inom hennes bröst, och hon anade lita litet deras tillwaro i sin själ som den fris jfa menniskan hos fig anar det slumrande fjufdomsämnet, som wäntar på minsta anledning för att ut: bryta i full omfattning och traft. Hon refletterade icke öfwer sin stämning, hon hängaf sig blott derat, och allt hwad hon wisste war bletc utt känslan af den lycka hon egde icke mer bodde ogrumlad i hennes själ. På eftermiddagen fom presidenten ut med ång: båt och lemnade presidentskan ett bref, fom under hen: nes frånwaro anländt med posten. Under vet hon bröt och läste brefwet aflägsnade fig presidenten och August, för att spatsera omtring ett stycke i den madz ra parten. Presidentskan hade knappast slutat läsa innan hon ganska afgörande sade: — Till Thorsdas gen refer jag till promotionen i Upsala. Jag har fått bref från tant Oljekrona, fom hade ämnat sig dit för att se sin son Sigge promoveras, men hon har blifwit sjuk och är således hindrad. Det gör henne ondt att Sigge ide skall hafwa någon af sina närmare slägtingar på platsen. Som Sigge är min