Norrländska Korrespondenten – 17 september 1862, sida 2

i låga! Den omsorg Hedwig wifsade magistern hade bringat honom till förtjusning. Förnuftet tappade koncepterna till sitt wäktarerop och hela den brand: waktskår af ekonomiska kalkyler, fom nyss wakat tf: wer eldens utbrott, hade nu afsomnat från sitt wärf. Och der stod den stackars Hedwig oberedd att möta branden. Ack, hennes hjerta war icke sammansatt af något eldfnst ämne och hon kände, utan att weta hur, att en gnista träffat det. Under de lifliga känslor fom i denna stund öfwerwäldigade de unga älskande, märkte de ide att mar jorskan hade nalkats. Märkande oråd, stannade hon bakom en stor krusbärsbuske, der hon kunde höra och fe allt, och owiss, innan hon rådgjort med fin man, om hwad här wore råkligast företaga, smög hon fig tillbaka för att uppsöka honom. Majoren, som, oaktadt han egde ingenting, utom sin till fulla wärdet intecknade lilla egendom Rankebo, som tessutom stod på ganska ranliga fötter, hare allt: 15 år, hade helt andra afpekter för fin framtid, me nade han, än att taga en fattig magister, och på ftående fot gick han att uppsöka Arnoldsson och förkunna honom, att det war hans önskan att han om 8 dagar måtte lemna hans hus, och att han skulle weta att under denna tid afhålla sin dotter från alla tillfällen att träffa honom utan wittnen. Samma dag han rigtade detta åskslag mot de älskande, drabbades han sjelf af ett, hwars bitterhet war ganska kännbar. Med posten erhöll han nemligen den sorgliga underrättelsen att hans bror, generalen, för: lorat fin fon, en ung, hoppfull man i werken, för höga begrepp om bördens företräden för att icke wretaas wid den upptäckt majorskan meddelade honom. En fröken Gyllenklang, med Hedwigs utseende och blott