kan dock betydligt mycket dermed uträttas. Kommer nn dertill alla fönoch helgedagar, då ännu längre tid för hwarje gång fan anwändas till förwärfwande af kunskaper, få inses lätt, att vet för den okunnige arbetaren ej är tid, utan wilja fom brister. Men fastän en stor del ar: betare ännu, tywärr! uteslutande anmänder fina lediga stunder till sinnliga för ströelfer, lättsinnigt tal, spel m. m., få saknas ej heller å andra sidan exempel på dem, som under fristunderna arbeta på sin intellektuela bildnings utwidgande. Mången inwänder, att arbetaren be: höfwer fina lediga stunder till nöjen och förströelser, emedan han eljest ej fan ut: härda de mödor, fom medfölja hans arbete. Härpå swaras: att han såsom wederqwickelse ifrån arbetets mödor blott bör njuta nöjen, fom äro menniskan mår: diga, såsom t. ex. läsning, fång, musik, lärorik conversation m. m. (Arbetare i yrken, fom skötas inomhus, måste ber: jemte njuta af rörelse i fria luften, får fom promenad, gymnastik, letars utförande o. s. w.) Den, fom fått smak för sådana förädlande nöjen, finner fig af dem mera upplifwad och stärkt till arbete, än af sinnliga och djuriska, som efterlemna blott en utmattad och förs derfwad kropp och själ. Bland alla fjälsbildande nöjen utmärker fig läsning få: fom ett af de nyttigaste. Arbetaren har merändels fällan tillfälle att få umgås med personer, fom äro honom öfver lägsna i bildning, men detta ersättes på ett beqwämt sätt genom läsning af go da skrifter. J dessa hör han perfoner tala till sitt hjerta och förftånd, ehuru dessa perfoner kanske bo flera hundrade mil borta, eller hafwa lefwat för flera årtusenden sedan. Det alltjemt stigande antalet böcker, som utgifwas, är derföre ett af de mest glädjande tidens tecken. Ru några ord till handtwerkarne, mi na bröder. Här ofwan uttryckte jag min öfwertygelse, att orsaken till den låga ståndpunkt i intellektuelt afseende, hwarpå handtwerkarne ännu i allmänhet be: finna fig, hufwudsakligen bör tillskrifwas dem sjelfwa. Jag will nu närmare förs klara detta. Man må ej anfe det som en förebråelse, rigtad emot den klass jag tillhör. Jag infer ganska wäl ovättwisan af att owilkorligt kasta skulden till arbetarnes okunnighet och förnedring på dem sjelfwa. Hafwa icke nästan intill wåra dagar rikedomen, makten, ja, till och med kyrkan i förbund med hmwarandra ängsligt sökt undanhålla ljusets frå: tar ifrån den arbetande klassen, förmes nande, att arbetarne genom upplysning ffulle blifwa owilliga till arbete! Fastän nu, Gud ware lof! den sanningen allt mera gör sig gällande, att arbete och upplysning, långt ifrån att wara oför: enliga, twertom understödja hwarandra, och det tillfölje deraf ständigt och fraftigt arbetas på de lägre klassernas fjälsodling, så kan man dock icke fordra, att de, som äro uppfödda i okunnighet, skola hafwa ihärdighet nog att, ofta under bes kymmersamt sträfwande för det dagliga uppehället, söka återtaga det, fom blifmit försummadt mid deras uppfostran. Hwad man dock kan fordra, är, att de ibland handtwerkarne, som äro fäder och husbönder, göra hwad de kunna för att förmå de yngre arbetarne, hwilka sakna insigt och erfarenhet, att begagna de dem till buds stående medlen, såsom skolor, bibliotheker, bildande sällskaper m. m., till sjäälsbildning. Att få få fäder och husbönder bland handtwerkarne uppfylla fin pligt i detta afseendet, är just orfaten till att bildningsmedlen ännu få vin: ga anlitas, emot hwad det borde wara. Till eder derföre, I fäder och husbönder af handtwerksklassen, ware mitt sista från hjertat gående ord! Uppmanen, bedjen, ja befallen till och med — om detta sednare behöfwes och tjenar till ändamålet — edra söner, lärlingar och andra arbetare att besöka föndagåah Aalttansfalar Famt anwända alla Me