Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 3

har du borttagit, fer du deu barm, som en tid häfdes endast af lyckans och sällhetens lätta andetag, ur den flydde sedan, för din skuld, smärtans, qwalens och Lis dandents centnertunga suckar; fer du bilden i fin helhet, hon fom war den åldrige fadrens enda stöd, def hopp och dess glädje, henne snärjde du i dina djefwul: ffa garn, henne förförde du; o, niding! öfwerallt skall hennes fars förbannelfer följa dig, öfwerallt skall Hans wålnad stå för din blit oc) hånle åt din ufelhet, ditt wansinne. Under detta tal tycktes Stålkrona till hälften Haf wa uppwaknat ur sin dödslika dwala. Förskräckelse och fasa förändrade hastigt det förut mera lidande anfias tet, de bleka läpparne öppnades emellanåt för att gifz wa luft åt den korta och flämtande andedrägten. — O! helwete och afgrund! — utropade Stålkrona, i det han förtwiflad slog sig för pannan — åter samma röst ... hang .. fadrens .... han skall då ständigt förfölja mig .. o, skall jag aldrig slippa att höra dig du afgrundsande; när skall du sluta att försöka de marter, de plågor, som bo inom mig? — När du är död! En häftig rysning skakade Stålkrona och liksom pressade honom tillsammans. — När jag är död! ... o, döda mig nu, nu, få är det slut, jag har lidit långesedan tillräckligt. — Nej, intet ännu, — fade rösten med ett wildt hånskratt — än är ej tiden inne, bar jag jn sagt via; vu, fom förr njöt och frossade af hwad jorden ende skönast, hwad den egde heligast, du skall nu äfwen njuta motsatsen. ss (Forts.)