Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 3

r oftast att skynda ut på fälten och getomftröfwa dem utan bestämdt mål. Lå om då edra ögon hwila mid ängarnas rönska, wid det blåa himlahwalfwet eller ut betrakten bergen, fom begränsa hori: onten; förbjuden eder sjelfwa att mera änka på det, fom oroat eder, och j skolen iinna, huru naturens tystnad skola werka välgörande på edert sinne. förhållande! Man har ofta det sannaste öomdömet, när man ej bemödar fig att tänka och då man minst söker dem. af Guds werf och åsynen stora wälgerningar. Det ligger i denna tankarna komma ofta af sia fjelfwa, 1 He Mångfalden omgifning någentina så lugnt och, jag: skulle nästan wilja säga, något få betrya: gande, att denna utomkring oss herrskande tystnad stingrar sinnets oro och befriar of från dessa tusentals omsorger, fom litt surrande injettar ofta plåga oss inom kammarens fyra wäggar. Men det ligger i naturens tystnad nå act ännu allwarligare och högtidligare. J sitt nuwarande tillstånd wittnar hon på samma gång om, huru hon är under: kastad för rnängligbetens lag och huru mic fet hon är i behof af den slutliga före lossning, fom blifwit henne lofwad. Det ligger i de fallande bladen, i de förmifnande träden eller i anbliden af en ruin ett stumt språk, fom stämmer sinnet till dysterhet och wemod. Menniskan nödgas stanna och säna till sig sjelf: det är dock jag, som i mitt fall dragit med mig Guds öfriga skapade werk, eller om hon betrattar en af dessa sköna nejder, hwarest na: turen utwecklar all fin rikedom och all fin fägring, tyckes ide då en röst säga till henne: Net i är ide än uppenbaradt, hwad wi warda ffole? Den hwila, som herr skar i naturen, låter oss med glädje tänka på den, om hwilten Apostelen fiser: td den fom ingången är uti hans roliahet, han hafwer ock fått hwila af sin werk, såsom Gud af sin. Denna sol, hwilken (Sud gjort ena hyYyddo i himmelen, och jom aår ut fifom en brudgumme utur sinom kammar, denna nu oumbärliga stjerna, låter den oss icke aua den tid, då wi ej längre skola behöfwa henne för att gaifwa dagen sitt ljus, emedan, såsom pro: feten säger, folen skall icke mer skina dig om dagen, och månans sken skall icke mer lysa dig; utan Herren warder ditt ewiga ljus, och din sud skall din pris mwara. Naturens tystnad har något pros fetifft; må ven, fom ej har någon wän, i hwilkens sköte han fan nedlägga fina bekymmer, må ven, fom känner sitt hopp fwviata, omaifwa fir med Guds werk. De skola tala till honom, de skola trösta honom. Den winst, som tystnaden medför, är omätlia, emedan den alltjemt bibehåller oss i Guds närhet. Blott ett stilla ock luant sinne kan bedja. Om ej tystna den finnes hos eder, så skall eder bön endast wara ett tomt tal. Det är den na samma tystnad, som gifwer eder sin nesnärwaro i bekymmersamma omstän diaheter, fom skyrdar ever mot frestelsei till det onda, och gör eder waksamm Besynnerliga af dem äro — -AAEÄ2E2