Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 3

mådde? O, är det få, är det de fom möter mitt half: brustna öga, ia jag fer, jag njuter, jaa är lycklig, du bar lidit, men du förlåter mia, du fer ju få mildt ned på honom du älskade! O, Gud låt mig dö, dö i denna stund, ty en aning säger mia att hon är det; fe hon ler, hon öppnar fin famn till möte, hon hi skar mitt namn Erland! o, huru flingar det ej, lika ljuft fom förr i mitt öra; ad, dessa lätta wäsen fom stå mid hennes sida, de äro englar, ewighetens ffötebarn; o, hon har wingar, wingar lika rena, lika hwita som de. Tjusande toner ur helighetens gömma, o, söf min själ i den ewiga sömnen och låt mig blott en flygtig sekund njuta hos henne, wid Allfadrens sida, för att sedan störtas i det djup, dit min handling banat mig wägen. Anna, jag kommer, ja, jag fom: mer snart, snart, snart! , Under det baronen talat, twred han fig fonvulfiviskt i stolen. Med tillflutna ögon och med armarna utsträckta mot föremålet på wäggen, nedsjönk han matt: 158, under det de sista orden till hälften bortdogo på hans läppar. — Du kommer ej så snart mördare — war de ord som störde tystnaden och yttrades med en tom ihålig röst, hwilken tycktes tomma från det ställe, der porträttet hängde — än är din luttring för under: jordens ewighet ej slut, än har din fot ej beträdt den brant, der wansinnet och förtwiflan bjuder dig njuta en försmak af ett helwete, än skall det, med eld i ditt hjerta inristade blods märket bränna dig hundradefallt mer. Se på den bild fom synes framför dig, fer du, fer du glansen i dessa sköna, dessa klarblå ögon, fom en gång med lif talade till dig, ser du, den släckte du, ser du ungdomens och hälsans friska rosor lysa på de tinder, du mången gång så lättsinnigt smekte, dem