Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1862, sida 3

ära och ritedom. Jag älskar min farbroder fom en far, jag fan ej fe honom lida, han eger en hem: lighet fom ingen känner och denna tär honom, och min enda glädje är att på allt wis försöka förljufwa hans dagar, och på allt wis gå hans önskningar till mötes, för att få fe en glad min hwila på det annars mörka och bleka ansigtet. Skulle jag ej nu uppfylla hang önskan, skulle jag ständigt hafwa fammwetsförebrås elser. Hans dagar äro räknade hwad jag tror, o jag mill för honom wisa mig lycklig och han skall nöjd tillftuta fina ögon för att ej fe mitt elände. Gud ffall ffänta mig styrka. — Ni har en medlidsam, en skön själ, Rosa, men så långt bör ej den dotterliga undergifwenheten fträcfa fig, att man med wetskap om sin olycka, offrar fin annars sorgfria framtid, blott för att tillfredsställa en sjuk, en swag beskyddares wilja, han som ej kan se djupet och widden af fina inbilska planer. — Omöjligt, Axel, jag fan ej, nej tala ej härom, låt oss lemna detta ämne, jag wet nog och jag anar mitt öde. Det är fent, wi måste nu skiljas åt, fade Rosa i det hon tryckte Axels hand, sömn och hwila stall skänka oss både krafter och styrka. — Den som behöfde hemta mäst af dessa ting i sömnens sköte, sofwer ej. Se detta swaga ljusskimmer batom det alltid täckta fönstret — fade Axel och per kade uppåt stora byggningen, från hwars ena gafwelfönster ett dunkelt sken skönjdes. — Baronen är nu i den kammare, hwilten kanske bewarar största delen af den mörka hemlighet som gnager på hans själ och hwilket han ej lemnar förr än långt efter midnatt. ( Cartf Y