Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1862, sida 3

tvenne tidningar postdagligen annoncera dess tillwaro. Det förra åter måste wara allmogen bekant, eftersom i hwarje för-F samling finnes en brandstodsdirektion. Wi weta litwäl, att bäde i Angermanland och Medelpad allmogen, jemförelsewis med andra orter, mer än fpar:å samt begagnar fig af detta skyddswärn i nödens och olyckans stund. Och detta är sorgligt. Det bewisar huru trög man i allmänhet är att tillegna sig och göra sig till godo de anordningar, som äro tillkomna af den ädlaste bewetelsegrund, of rent menskliga motiver. Men då olyckan infunnit fig, då det wådliga elementet jemnat med jorden hus och hem, boskap och tanske allt hwad man eger och har, — då står man der med förtwiflan i hjertat och wansinnet i blicken och hips nar öfwer fin oförswarliga tantlöshet att ej hafwa sitt gods försäkradt. Då först, ja! Det är så dags då. Wi hafwa mer än en gång warit wittnen till dylita fasawäckande uppträden; wi hafwa fett förmögna hemmansegare genom wådeld förlora allt hwad de egt och wi hafwa hört dem med en tlagoröst, omöjlig att beskrifwa, i fin wilda tröjtlöshet utbrista: Jag arme dåre! hwarföre brandförsäkrade jag ide i tiv! Jag hade ju täntt göra det få många gån ger; men det blef aldrig utaf! Så äv det. De tänka att låta försäkra fin egendom; men hwarför göra de det då icke? Jo, af den enkla orsaken, att de fattiga styfrar, som de skola utbetala för denna säkerhet, äro vem kärare, än trygg: heten för all deras egendom. Det har gått i år utan brandförsätring, det går wäl äfwen ett år till, will jag hoppas... tanste ett annat år att jag då beslutar mig för faten. Detta resonnemang är ganffa manligt att få höra; men, om någonsin det ordspråket finner tillämp: ning, att snålheten bedrar wisheten, få är det i detta fall. — Det är en bland de wigtigaste uppgifter en lands Tortstioning har för fin anspråkslösa wertTfambet, att påpeta hos allmogen rådande fördomar eller inrotade wanor och före: srällningssätt, att warna för de förra doch, om möjligt, förbättra de fednare. Wi tweka således ej att öppet uttala wårt ogillande af det jemförelsewis rinz ga anlitandet af dessa hjelpkällor i oltyckans och betryckets onda dag, samt lägga alla dem, fom deraf funna hafwa fördel, på hjertat det förnuftslösa i detta för farande, liksom wi, i motfatt fall, lydönsta en hwar, fom olyckan hemsöker, att genom förstånd och eftertanta hafwa så rangerat för fig, att fattigstugan eller dårhuset ej blir tillflygtsorten, om hus och hem också skulle jemnas med jorden. Apropos dårhus! Hela landet undrar och wi undra allramest, huru länge Hernösands nya dårhus skall ftå till fig? Det är sorgligt att nämna, men det är doc faktiskt, att af få många galningar, fom här finnas i landet, måste ett gans ffa betydligt antal wårdas i privatlifwet — och ändock skall länet låtsa ha ej min dre än twå stora hoteller för manfin: nu HH EP MV IV —