Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1862, sida 2

Dahl satt stum med nedlutat hufwud, lidande och sorg kämpade inom hans bröst, han såg upp och hans öga följde, med en deltagande blick, mekaniskt Stålkrona. — Anförtro mig denna hemlighet som tynger på ditt hierta, jag är ju din sanna män och förblifz wer det, Stålkrona i hela mitt lif, anförtro mig der före den sak, fom få förebrående swäfwar för dig, låt mig, om jag fan, lätta den börda fom är få tung för dig. Det kännes alltid lättare för det sorgsna, qwalfulla hjertat att hafwa någon att meddela fig åt, anförtro mig derföre nu detta, fom jag ej wet, misstro mig ej, jag är, jag blifwer alltid din trogna, deltagande män. — Dahl hade under det han talat, gått emot fin wän och fattat hans arm. Stålkrona stadnade och betrattade Dahl, med en blick, full af bitter sorg och djupt lidande. Hastigt fläppte han Dahls arm, i det han kastade fig på en stol med armarna i fors öfwer bröstet, fom häfdes af en djup suck. — Nej, nej, jag är olycklig — fare han med en tlagande röst. — Stålfkrona, för guds skull war man! — sade Dahl — haf kraft att beherrska de känslor, som finz neg inom dig, öfwerlemna tig ej åt dessa lidandets och ångrens qwalfulla stunder. Hwad har du gjort? tan du ej försona detta ditt ungdomsfel? . — Nej aldrig, — afbröt Stältrona twärt — detta brott gnager på min själ, på den lifstråd som fäster nig wid jorden, och fedan, när ewigheten öpp nar fina portar för mig, kastas jag — Stålkrona, — afbröt Dahl häftigt — yrar du tag ditt förnuft tillfånga, Du måste slå bort dessa grublerier som plåga dig, fatta mod ännu en gång,