Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1862, sida 2

känna den alada, milda wännen, från hwilkens Iefnadssol den simpla notarien Dahl lånade sina strålar. — Nej min bror — sade Stålkrona, med en djup suck — tala ej om den tid som flytt, den lefwer nog ändå i mitt minne, den war skön, tjusande och alad, den kom mig att glömma — ol den bar i sitt fföte den fom nu är. — Dr sörjer då öfwer de flydda åren — inföll Dahl — det gör intet jag, hwarföre gör du det? är ej glädjens lott bestämd åt de unga, hwarföre då ej begagna sig utaf den? — Jag begagnade mig för mycket utaf den. — Nej du war måttlig bror, dertill lifwet hade gifwit dig förstånd. Ack! finnes något skönare för en yngling än att resa, då man dertill har råd? Jag åsidosatte mitt arbete blott för att resa och mn är jag derföre ej mera än en simpel skrifware. — Min bror! denna ulfflygt mar den skönaste tid i mitt lis — sade Stålkrona med en gladare min — jag ångrar ej den, men allt annat, du wet ej allt, för dig har jag anförtrott mycket, mycket, drag af mitt fordna lättsinne, af de stormande passionerna, dem du förebrått mia. Jag lofwade bättra mig, jag ajorde tet, men det war för sent. Dahl jag är ej wärd en fåran innerlig wänskap, fem ven du eger för mig — fade Stålkrona med en tärfylld blick i det han fattade Dahls hand — jag är ej wärd din wänskap, tag den tillbaka, och ila bort från min sida, ty under denna lysande förklädnad gömmer fig uslingen, den nedris gaste warelse, du met et allt, du får ej weta mera, förlåt mig, hederlige wän. Han kramade frampats tigt Dahls hand, steg upp och git några flag fram och tillbaka på golfwet, under det hans ögon woro stelt fästade framför Honom.