Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1862, sida 3

klang här i lifwet. Njut du här mid denna din fin nebild af din förflutna lefnad. Om dessa wågor med sitt stum sköljde öfwer min hjessa, hwarpå det mörka ödet lagt sin centnertunga hand, då wore jag lycklig, då söfde detta brug mitt hjerta till en ljuf, en frit: full dröm. Skola dessa wågor bjuda mia den frid jag förgäfwes få länge sökt här på jorden, skola be erbjuda mig den lyckan tillbaka fom en gång blef mig för ewigt frånröfwad här? skall jag i dess famn finna wägen till min mata och till mitt barn, min älskade dotter. Ack! må då denna falla bölja hwiska ett ja i faderg-örat och jag fommer. Men nej, denna wäg bär ej till himmelen, der de äro; — nej, jag will lida, jag will än en tid trampa den jord, hwarpå flera än ett fadershjerta blifwit sönderkrossadt, och ännu en tid ffåda vet lif, fom lade till mitt bröft, ett ljuft, ett skönt wäsende, fom med sitt leende jagade hwarje moln bort från min panna. Jag will änna en tid trampa den jord, der hon wanhedrad och föraktad vf werlemnades åt förtwiflans och hånets marter. Men nu är du lycklig der du är, och din faders tårar watt nar liljan på din graf. Ad, wi råkas kanske snart, och då slutes du åter, himmelsk och ven, till vitt faders bröst der du förr hwilat, — du lemnade åt mig som gråter öfwer mitt barn, men förlåter det i djur pet af mitt hjerta, det du hade kärast på jorden — vin fon — den för hwilken jag mill wistas qwar på den jord fom annars förbannad ffulle fett mig dö. Js, jag mill uppfylla detta dyra fall du anförtrodde åt mig, och sedan kan jag med glädje säga att jag är redo. Han lutade sig åter fram öfwer barrieren och försjönk i en stunds tystnad. — (Forts.)