Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1862, sida 3

Nedanstående insända artikel. som läses i Attonbladet för den 17 sistl. Februari, hafva vi funnit så träffande och besinningsvärd, att vi älven i detta blad gerna öppna ett rum för dess införende. Den har följande lydelse: Ett ord med afseende pa högmässogudstjenstens förändrade ritual. Utan lust för att döma, klandra och mästra, kan man dock understundom ej undgå att hafva sina anmärkningar vid ett och annat af de menskliga verk, som äfven i bästa afsigt blifvit gjorda. Den förändring, som genom k. cirkuläret den 26 Okt. 1860 är vidtagen i alseende på högmässogudstjensten, medför, enligt insändarens, af andra personer delade tanke åtskilliga följder, som torde förtjena att närmare betänkas. Afsigten med ifrågavarande åtgärd skulle väl hafva varit, att genom den offentliga gudstjenstens större högtidlighet och uppbygglighet åstadkomma att menigheten kände sig mera dragen till Herrans gårdar. Men då gudstjensten härigenom förlänges en god qvarts timme, månne ej denna omirtändighet skall föranleda mången att så mycket mera sällan besöka Guds hus, isynnerhet under den kallare årstiden, då vår tids nordboer väl hinna blifva genomfrusna i kyrkan på den nu vanliga tiden för gudstjenst, och under sadant befinnande förslappas i sin uppmärksamhet och andakt. Vi frukta detta, måtte vår farhåga vara ogrundad! Mången åter, som under den vackra tiden af året snart sagdt tycker det vara synd att gå i kyrkan, skall genom gudstjenstens förlängning ännu mer afskräckas derifrån. Dock, dessa sistnämnda torde förtjena minsta afseende. Men hvad den åsyftade uppbyggelsen beträffar, månne ej den till större delen beror af det förkunnade Guds ord? Men presternas förmåga att hålla ut har ej blilvit förökad genom den nu påbudna törändringen. Vi minnas oss för några år sedan hafva i en tidning läst, hurusom allmogen i en viss del af riket, ehuru icke vanlottad i afseende på ordets predikare, ehuru icke saknande kristeligt sinne och begär efter ordet, ehuru ej heller hafvande lång väg till eina kyrkor, likväl i betänklig grad försummar kyrkogången, och hvilket förhållande helt naturligt förklarades deraf, att presterna ofta hade två kyrkor att predika uti, utom annan tjenstgöring, och som de ej fått mer än menskliga krafter, tvungos de till en stor del att fuska med predikan, böner och altartjenst. Deraf folkets obenägenhet för Guds hus. Med temlig säkerhet torde man kunna antaga detsamma såsom en mångenstädes hlifvande sorglig följd af den med gudstjensten gjorda ändringen Predikan tör mångenstädes komma att blifva lidande derpå Det vore önskligt att vi här kunde trösta oss med det gamla ordspråket: Menniskan spår och Gud rår! Men visst är, att mången ensam