Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1862, sida 3

— Tack min snälla Elsa! sade Willson och tog dalkullans wackra hufwud emellan sina händer samt tysste henne på pannan. Hon hade ändrat sitt första beslut i afseende på resan till Dalarne. Kommen till Stockholm, bega f hon sig direkte till sin hemort, der hon af de gamle blef hjertligt emottagen. Men då hösten kom, såg hon som oftast genom de små, i bly infattade rutorna, ut åt den stig, fom ledde till kojan; och ofta sjöng hon med en tår i ögat: månn han glömma ffall fin tro? Hon älskade och hoppades. 8 Kap. Slutet. Några år sednare låg i Stockholm och Mariatrakten — och är säkert ännu derstädes beläget —ett litet prydligt reveteradt twåwåningshus, den tiden tillhörigt ängbåtskaptenen J. Willson och hans hustru — ty hennes namn war också intaget i tföpetons traktet. . Hwar och en fom git gatan utföre och fom att tasta en blick på den lilla nätta gården, fåg genast att den beboddes af ordningsälskande menniskor, och insteg man, få blef man äfwen öfwertygad att märdinnan war en förståndig och huslig husmoder, ty nå got, som wi kalla hemmets stilla frid, fläktade ljuft emot den inträdande. Men på det wi må öfwertyga oss derom, wilja wi, en dag i Maj månad, stiga in på nedra botten. Till wenster i förstugan ledde en dörr och emedan detta kök hade mycken likhet med andra dylika wilja wi ej med dess beskrifning trötta läsaren. ö (Forts.)