Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1862, sida 3

— Jag har tänkt göra det, ser du; men jag är icke någon fruntimerskarl. Jag har ingen tur hos fruntimer. — Stackars kapten! — Jawäl. Men jag har dock i dag beslutat göra min lycka hos dig. — Hos mig. Hwad menar du? — Jo, jag frågar om du will blifwa min hustru. — Jag? Ar du tokig kapten eller yrar du? — Zntetdera. Jag wärderar dig, ty du är en förståndig och god flicka — Men jag är en fattig dalkulla. Ån fen? Jag har nog för of begge. Elsa swarade ej något på en lång stund. Hen: nes kinder blefwo hastigt purpurröda och hon tykte, att det gick omkring i hennes lilla hufwud. Slutligen uppsteg hon, framgick till Willson, och, fattande hans hand, swarade hon honom: — Du äv en god man, kapten, och just derföre afslår jag ditt ädla anbud. Du fan ej blifwa lycklig med en simpel dalkulla. Du fan få dig en fin dam, en fom mera passar dig. — Har du någon wän i Dalarne? — Ja du, far och mor samt en liten syster. — Åh, så du talar. Jag mente ej så. Jag mente har du någon ung gosse, som du håller kär? — Nej du. — Så; och du afslår. — Ja du; ty jag bör göra det. — Men om jag blir sorgsen deröfwer? i — Åh, du tröstar dig nog; och gör du ej det, få ...? — SÅ? upprepade Willson. Ä — Så stall du få ja i höst, swarade Elsa och rodnade.