Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1862, sida 3

jagade muntert kring berg och dal och träden började blomma; ty sommaren war nära. Åter lågo ångbåtarne wid Danas hufwudstad. Det war i början af Maj månad 1819. Hermelinen, förd of samma kapten som de föregående åren, nems ligen Johan Willson, hade nyss anländt från Swerige och skulle om några dagar gå dit tillbaka. Med Hermelinen hade medföljt twenne swenska officerare, hwilka ämnade resa ut och se sig om och till en början besöka Paris. Med några andra pass sagerare, hwilkas bekantskap de under resan gjort, wore de nere i salongen och tömde några glas. Kapten Willson, fom war bekant med den ene af officerarne, hade äfven warit dernere; men då stojet blef för högljudt, drog han fig undan och Aid upp på did, för att efterse om några af honom gifna bes fallningar blifwit efterkomna. Och nu gick han af och an, ömsom kastande en blick på sitt wackra fartyg och ömsom seende åt land, der de goda Köpenhamnsboarne promenerade af och an på Lange Linie. Sedan han så gått en stund, satte Han sig på en af sofforna och försjönk i djupa tankar. Han hade nemligen några månader under wintern warit i sin födelsestad Byköping; och huru det nu fom fig meta wi icke, men han råkade att tänka på sitt barnudomåhem, sina föräldrar och sin lilla syster, hwilka alla mådde wäl derhemma. Wår kapten hade således i denna stund något ljuft att tänka på, och det war följaktligen ej underligt att han allt mer och mer häns gaf fig åt dessa tankar. Slutligen sedan, han sutit en god stund, wäcktes han af en wälljudande qwinnostämma, som muntert yttrade: — God dag, kapten! Hwad sitter en och funderar o a I CV ON Cr dar a mA