Norrländska Korrespondenten – 10 maj 1862, sida 3

hertighet, som icke har rum i sitt hjerta för de wärnlösa närmast omkrina sig, men låter fig blindt ledas till uppoffringar för alldeles främmande ändamål, då dessa likasom helgas genom talföre par tigängares bearbetningar? Om medel genom dylika föreningar utan de medel löses förfång kunde insamlas, skulle det ide vå wara ett både tillräckligt och mälsignelserikt arbetsfält att offra dem på de wärnlösa inom föreningens eget sköte? Skulle det ide wara hugnerikare att med egna ögon funna följa det godas utwedling hos en åtagen skyrdling och fe till att den hopsamlade penningen bure åfyftad frukt, än att bortkasta den handlöst på främmande föremål, fom ligga alldeles utom de bidragandes naturliga mertsamhetskrets? Det är wäl sannt att föreningens kärleksnit derigenom icke finge skyldra i fosterlandsstiftelsens årsberittelser; men den himmelska barnawännens löfte: hwad J hafwen gjort en af dessa ringaste mina bröder, det hafwen J gjort mig, stod wäl ändock qwar får fom tärlekens lön. Eller har vet fommit derhän med den evangeliska andan inom detta de heliges samfund, att Guds wälsignelse i det fördolda gäller mindre än det egna partiets offentliat uttalade bifall och beröm? (Forts.)