Norrländska Korrespondenten – 26 april 1862, sida 3

— Gifwen mig tillbaka en annan dag, men lemnen mig nu, snälla kullor! — Gerna, lilla hennes nåd, swarade Karin och utgick till den i yttre rummet warande jungfrun. Under hela denna tid hade den man wi omnämnt blifwit stående i dörren, men nu drog han sig ett steg tillbaka, dock utan att förlora damen ur figte. Då kullorna utkommit, frågade de: — Hwad heter din fru? — Majorskan Klinkowsporre, blef swaret, hwarefter de begåfwo sig ner för att wexla den sedel de af majorskan emottagit. Denna satt emellertid försänkt i djupa tankar en längre stund. Slutligen utropade hon: Emil! Emil! kunde du wara så hård och lemna henne, som för dig war så mycket, kunde du, säger jag, lemna henne utan wård och utan skyrd i fina sista stunder; och hennes barn sedan, som äfwen är ditt? Efter att hafwa yttrat dessa ord lade hon ur kedjan på sitt knä och ströt öfwer den med högra handen, sägande: — Så mackert och glänsande Här! Och få skön dess egarinna war! Ack! huru många gånger har icke han smekt och kysst dessa silkesmjuka lockar! Härwid förde hon hårarbetet till sina läppar. Men knappast hade det widrört dem, förrän hon häftigt reste sig upp, och kastade hårkedjan långt bort i rummet, utropande: — Jag kysser detta hår, och hon, fom bar det, stod, i trenne långa grufliga år, som en ond ande emellan honom och mig, mannen och dess äkta hustru. (Forts.)