Norrländska Korrespondenten – 26 april 1862, sida 3

ges han att göra fig fri från maner och skola, d. ä. från rådande systemer. Blott på det religiösa området får han ännu ide bekänna annan åsigt än den, fom formulerats i några för århundraden tillata uppfatta bekännelseskrifter. Ty afwiter han derifrån, få blir han doc, när saten blifwer rätt utwecklad, en otrogen, warande såsom sådan hemfallen åt all den ewiga fördömelse, fom fyrtolivan har till fin disposition. Nu more det wäl om det derwid för: blefwe, ty den stackars otrogne finge wäl underkasta sig den risken; men han bör äfwen straffas i denna tiden, derföre att han djerfwes tänka annorlunda än hwad som är påbudet såsom allena sannt. Så följa böter, fängelsestraff m. m., sedan landsförwisningen blifwit lyckligen lands: förwist. Detta är just det mest förars gelsewäckande. Ar han deremot en mwertklig otrogen, som hwarken frågar efter den ena eller andra belännelsen, fom aldrig erfarit en känsla af ånger eller af andakt, fom aldrig fattat en allwarlig föresats att begynna ett nytt lif, fom aldrig känt sitt hjerta klappa för medmenniskorna, utan blott för sitt eget jags nytta och njutning, då blir han oåtfomlig för den borgerliga lagen och blir äfwen för ewigheten ide på långt när få illa tilltygad, fom den der milloanden, hwilken t. er. råkat taga skriftens ord om barndopet allt för ordagrannt. Det skulle dock ide gå an att få handskas, ens i predikningar, med de olittänkande, derest man ide förmådde på fam ma gång bakom och såsom grund för de ras åsigter uppdaga ett förderfwadt finz nelag och onda bewelelsegrunder. Den, som uppfattat de religiösa sanningarne annorlunda än den statskyrklige predikaren, har, det wore ju otänkbart, icke tommit till denna åsigt efter en ödmjukt sanningssökande forskning, utan det har warit hang fjelfflothet, hans hög: mod, hang föttåliga lufta, hand ins rotade fiendtlighet mot Gud och fanningen, fom infört honom på willowägen. Och få will han i fin arga lift locka ans dra in på samma wäg. Anatema öfwer denne djefwuleng fpejare, fom går oms kring och fer hwem han uppfånga månde! Har man få fått bilden rätt bjert uppmålad för fig och för andra, få är det ide swårt att Ytterligare mot honom upphetsa både fig sjelf och en lättrörd menighet, och få står fanatismen för dörren. Så stod fanatismen mer än en gång färdig att korsfästa de offer, på hwilka den af fina ledare hetsades. Men Ilycdligtwis är det numera ej få farligt. Sjelfwa den okunniga hopen börjar före stå att den uppmålade bilden är en far rikatyr, en osanning, och de ansträngda anfallen mot denfamma — fom äro meft påkostande på örhinnorna — wäcka blott i början förwåning, men sedan man blifwit mer wan wid dem, bli de blott två: kiga. Wore det icke möjligt att wåra andliga predikare i tal och skrift kunde fom