drackss under hurrarop. Balen lärer warit mycket animerad. Smäåbitar från landsbygden. IT Med kännedom af de lifskrafter Sunds walls skarpskyttetår i ett och annat fall utwecklar, den anda, hwaraf den lifwas, det allwar den ligger sina lekar och öfningar, och den förhoppning man eger om dess nytta i framtiden, så påtwingas man owilkorligen den frågan: hwad gör man på landsbygden i och för denna sat? Swar: intet. Och orsaken? Låtom oss undersöka! är Medelpads allmoge i sjelfwa Mer ket så litet patriotisk, eller är den så egoistisk, få trantil och liknöjd för saken, fom mänaa welat påstå, med hänspn till den liflöshet, skarpskyttefrågan företer pa landet? Wi betwifla det. Den är wertligen ej så litnöjd, denna allmoge, för sin framtida existens; den inser nog att skarpskyttefrågan är ou fråga, ej för dagen blott modern och entusiasmerande, men af oberäknelig wigt för en framtid, hwem met! måhända of närmare, än wi ana. Den tror ej på det pjunkiga konservativa partiets peetiska faratteristik af folkbewäpningsfrägan, att neml. vden är som ett stjernskott i qwällen, fallet liksom från himla, bländande en sekund och slocknande i den näfta. Nej! Den inser nog att hon snarare är fom ett pepparkorn i fruktbar jord, obetyrligt från början, men till följe af fin natur, utwäxande till ett träd, i hwars skygd den sanna frihetens och fjeljbehållets genier bo. Den följer henne med uppmärksamma, begrundande blickar; den ser hur hon widgar sig, antar fasthet och form, misstroendets och twiflets dimmor skingras omkring henne och hon står klar fom en mirsommarssol för hwarie för: nuftigt öga och wärmer, fom den, hwarje fosterländskt hjerta. Nådäl! DÅ hon sålunda synes mogen för folfetå fatt: ningsgåfwa, huru kommer det sig då att ännu i dag få få socknar (inom Medel: pad, t. ex.) hafwa en organiserad ffarpskyttetår? (Att tala om en allo ae: mensam för hela provinsen är en få witsthet). Det kommer sig deraf, skulle wi tro, att den s. k. herreklassen hwar inom sin ort eller socken för litet eller alls intet ifrar för saken. Det är nemligen ganska naturligt — och wi hoppas att mi alla äro derom ense — att herre: männen, till följe måhända af högre bildning och tillfällen till ett konseqventare medföljande af fin tid med def företeelser, hafwa lättare att sätta sig in uti denna frågas detaljer, än massan af det få kallade folfet. Man kan billigtwis ide begära att en bonddräng eller dagg: werkare, upptagen, fom han är, af mweckans släpsamma sysslor, skall hinna få noga medfölja och öfwertänka hwad pred