Norrländska Korrespondenten – 12 april 1862, sida 3

lista — begge wäxte saledes en gång fkraftfullt i stogen eller lunden såsom ett wildt träd eller ett fruttträd, i hwars grenar fäglarne sjöngo och göfen gol. Begge blefwo töjare af wåren och af löfwade af hösten. Begge blefwo fällde af yxan eller stormen. J båda sofwer menniskan, i båda finnes lugn och frid. Huru betymmersolöst ligger ej barnet der i waggan! ingen oro plågar det; moln: fri är annu dess framtits himmel. — ur ej samma förhållande med littistan? äfwen ver sofwer menniskan; och äfwen der fänner hon ej mer någon sorg, nör eller plåga. Wisserligen är denna sömn annorlunda än sömnen i waggan; ty den förra är oafbruten, drömlös och tall, men slumraren hwilar doc der ostörd och trygg. J båda lägga wi op icke sjelfwe; andra Ligga oss deri; ty hjel plöja och swaga woro wi, då wi sutto pa wår moders ind. Af henne erhöllo mi, hwad mi ber höfde, äfwen hwilan. Hon tog oss frän sin arm och sitt sköte och lade of fär leksfullt och warsamt i waggan då wi hade somnat in. — Bleta, med stel nade lemmar och bruten traft, äro wi i döden. Mean ligger of litkistan; och wi sjelfwe funna ej bädra den. Wagga och liktista — mid båda gjutas tårar. Hwem tänner ej de glädjetärar, fom glänsa i faders och moder rsögat, då det blickar ner på det nyligen förda barnets wagga? Hwem tänner ej de U tårar, som glänsa i barnets öga, da det star wid sina förältrars littista? — Bör: äldrarne lägga sina barn i waggan, och wanligtwis lägga barnen föräldrarne i lifttistan. Tårar utgjutas äfwen då, lit: som förut. Wagga och litlista — wid båda lifwas wi af hoppet. Ja, hoppet födes i wårt hjerta, då wi stå wid wår älsklings wagga; och wi hoppas då att med barnet få genomwandra wårt lif. Genom detta barn hoppas wi att tunna tnyta ett fastare band med lifwet, och att i detsamma finna wår lycka, wår sällhet och mar glädje. Genom dören slites detta band, — men wi hoppas med full förtröstan, att ännu warattigare få åaterfnyta vet i en bättre werlo; och detta hopp är wid liltistan wår tröst, wår antare, mår räddningsstjerna. Wagga och liltifta — wid bata höja wi wåra böner. Fromma önskningar, tankar och länslor uppstiga från föräldrars bhjer: tan till himmelen, då de frå wid det oskyldiga barnets läger, och då de bedja till Gud för sin älsklings lyda och wil: sianelse. Wi bedja äfven för den döda. Wi bedja, att han måtte finna en nä dig domare, sumt derefter ernå hinumelens frid och salighet. Wi bedja för of sjelfwa om wishet i lifwet och i döden. Wagaa och lillista — alttid skolen j erbjuda menniskorna en fristad! Ofta stån j nära hwarandra; ja, ofta endast på ett helt litet afständ; men nära el ler fierran, så ären j båda waggor; den ena för jorden, den andra för him melen.