Norrländska Korrespondenten – 12 april 1862, sida 3

står ännu att bewisa, huru detta bref blifwit skickadt till oss, såsom ett bewis på er brottsliahet. J detta ögonblick inkom en polisbetjen:t och öfwerlemnade en skrifwelse till sekreteraren. Sekrete raren öfwerlemnade den genast åt rådsherrarne. XI. Domen. Domstolens medlemmar talade några få minuter sins emellan uti en låg ton. Deras röster woro hög: tidliga och allwarsamma samt uttryckte någon förtrytelse. De tycktes wara af olika tankar, men slutligen gaf den ena af dem wita och de blefwo åter ense. våt Stephan Dandolo komma in! fade fekreteraren till polisbetjenten wid ett teten från Tree mannasrådet. . Grefwe Leonardo spratt till samt wisade en oförställd förwåning, och hans glada blickar förswunno helt och hållet. Hans illasinnade och hämndfulle ri: val hare twifwelsutan hört talas om hans närwaro inför fina domare, och kom nu orolig öfwer möjlig: heten att han skulle wara i stånd att, genom fina förklaringar, betaga kraften af de orimliga beffyllnin: gar fom blifwit anförda emot honom — att stärka dessa fednare med sitt wittnesbörd, eller kanhända att till dem Ligga andra, ännu allwarsammare och mindre lätt befmarade. Stephan Dandolo inträdde. Han war ännn klädd uti den något fantastiska tostym, bwilken han hade satt på sig för att mottaga sina gäster. Hans hållning war förnäm och öfwermodig, och han bugade sig stolt för rådsherrarne och artigt för sin gamle wän. vSmwad är det för en brädskande angelägenhet, att ni på detta sätt framträder inför of, fade en af domrarne. Mina herrar, jag kommer uti ett ärende, före