Norrländska Korrespondenten – 2 april 1862, sida 3

kunde bedraga dig så obarmhertigt, som att gifta sig med dig, när han mwisste att jag lefde, har tu stäl att förebrå dig, att du icke warit nog öm emot honom? Om prinsen handlat ovätt, borde jag ide likna honom, Leonardo, fade Angelina sorgset. Herr parefwe, fade polistjenstemannen, närs mande fig honom, ni är en statens fånge och ni måste följa mig. SJag wet det, swarade Leonardo; och med en blick af beundran och förtwiflan, fästad på den sköna qwinnan fom nu mar för alltid förlorad för honom, aflägsnade han fig med långsamma steg. Jnästa rum woro fer bewäpnade män. Han placerades emellan dem och fördes hastigt ned utför trappan. Der wäntade på honom den Swarta Gondolen, hwilken få dyster fom en stjernlös natt, utan någon slags prydnad, med ett suntält, likaså swart som dess skrof, war ett passande redskap att begagna of den dystra och despotiska staden, hwillen hare bedrat sitt tyranni med namnet republik, och fom, på samma gång det war den mest enendomliga, kanske också war den sämsta af alla styrelser. Polisgewaldigern och hang följeslagare gingo in under suntältet med fin fånge. Gondoliererne, utan att yttra ett ord, och wid ett blott tecken från chefen, lade ut från land och båten, fom hare tyde af en lite wagn, begynte alida tillbaka till det fängelse hwiltet Leonardo, full af hopp, för tre timmar sedan hade lemnat och hwarest twifwelsutan i alla händelser om menniska skulle fägna fig öfwer hans återtomst. För att säga sanningen måste wi tillstå, att grefwen war ganska ängslig för Marios räkning. (TA 5 I