Den maria fondofen. En Benetiansk berättelse. Erwersattning från Engeilstan. VI. Frestaran. Forts. sr. föreg. n:r). FJarwäl DÅ fade grefwen med en låg, bylf. qwäfd röst. Sarwäl — tilldess tu blir fri Du bar rätt: såfom en Sens mata skulle jag icke tnna uthärta att fe dig. Trösta dig, min Leonardo, ty mi handla rätt och det är högst wäsendtligt — det måste blifwa wår tröst och belöning. Men hwart begifwer du dig, när tu lemnar Ienedig? Till Frankrike, att då först återkomma, när du, stickar mia denna ring; och grefwen tog en entel auldring srån sitt finger. Aowul ropade Angelina, hwars styrka både till fil och kropp höll på att ösweraifwa henne. eNbien Hon framräckte fin rena, mjellhwita panna mot honom; men snabb som tanten, slöt den unge ädlingen henne i sina armar och irhckte en pasfionerad syss på hennes läppar. 35brift mig, du mit lif, min själ! Det mar cen första — tanske ten fifta! Och han wände fig hastigt om för att begifwa sig bort. VII. Prinsen. fifta fade en röst kallt och allwarsamt, fom tom från en person, hwillen stod på tröskelu wid dörren.