Norrländska Korrespondenten – 2 april 1862, sida 3

och jag will hoppas att Tremanna-rådet skall hafwa lika stort förtroende för eder. Jag tackar er, min prins, fade Leonardo fallt, ty han satte ide mycket tro till prinsens yttrade ufivers tygelse eller hans goda önskningar. Tack, tad! utropade Angelina med wärme. Sag gjorde ganska orätt, anmärkte den gamle mannen, skakande på hufwudet, ganffa orätt, fom en gammal man om åttatio år alltid gör, då han tager sig en ung hujtvu. MNi gjorde rätt, fade Leonardo med eftertryck, ty Angelina war wärdig detta förtroende. Men hwad jag ide fan förstå är att, då ni wisste mig mar : ra lefwande, ni skulle förmå henne att gifwa er fin band. Unae man, jag trodde dig wara brottålig, fwa: rade di Papoli allwarsamt, och jag lyssnade till böner, framställda af dottern till min bästa wän. Brottslig! i hwad afseende ? Jaq fan ide säga er det; vet är statens hems lighet. Jacopo! En polistjensteman i uniform inträdde uti rummet och bugade sig wördnadsfullt: 7Jag afwaktar eder furstliga nådes befallningar. Jag har mycket brådtom, Jacopo, och jag måste begifma mig härifrån före dig. Jag öfwerlemnar denne fånge i din wård; låt genast föra honom inför Tremanna-rådet. Prinsen aick, efter att hafwa gjort ett lätt bugs ning för de närwarande. Jag wisste det skulle gå få här, utropade du ennan. IÄHAOLInA HLSO An ika YHg YA NS HCY;IFOn