Norrländska Korrespondenten – 29 mars 1862, sida 2

VI. Frestaren. Leonardo iakttog under någon tid en djup och smärtefull tystnad, med sina wackra anletsdrag före wridna utaf häftia rörelse. Den unge mannen älskade upprigtigt, hängifwet och med hela fin italien: ffa naturs styrka och wärma, och för honom war lifwet utan Angelina en ödemark. Hänförd sålunda af dens na enda känsla, kunde han i detta kritiska ögonblick af förtwiflan och sorg icke lägga band på sin passion. Han hade endast ögon för twå saker — fin tillgifwenhet och det hinder fom låg i wägen derför. Hans förnuft teg, endast hans känslor talade. Detta förklarar hans beslut och hans ord. Angelina, sade han med konstladt lugn, under bet att de dämpade ljuden af hang röjt uppenbarade allt hwad han i sjelfwa wertet led, jag har hört nog och jag fattar allt fulltomligt. Du har handlat ädelmodigt — högsinnadt. Att hindra vig fielf från att blifwa mitt minne otrogen och från att blifwa min förhatlige medtäflares hustru, har du ingått en få kallad äkta förening med prinsen di Papoli. SJag blef wigd i detta rum, inför tystlåtna wittnen, eftersom prinsen ide önskade offentliggöra en handling, hwilken tycktes wara ett narraktigt infall af en ålderstigen man. Nå, ja, du har blifwit wigd: det oaktadt är detta giftermål endaft tillkommet för syns skull. Här står jag, Angelina, den man hmwilten tu älskade innan du ingick denna narraktiga förbindelse. Du älskar mig ännu, du har sagt det — jag har hört det med mina egna öron. Jag också älskar vig, lika mycket som någonsin — ja mera. Hwad mera tunna wi önska? Wi hafwa länge älskat hwarandra — och der stär emellan of; — hwad? En ceremoni, fom förtla