Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1862, sida 3

ur klostrets portar, stannade Trenck ett ögonblick; han sås efter fin saracenska effort, fom han wäntade att finna här, och hwilken ide med bästa wilja hunnit blifwa färdig på den forta tid, fom förflutit sedan de erhållit order att infinna fig. Swärjande och ftormande skyndande han in klosterportwaktens rum, fom nu tjenare till waktstuga för några pandurer, skrämde det på halm hwilande manskapet ur fin mors gonsömn och befallte att fer man af wakten skulle föl ja honom, Saracenerne skulle komma efter. — Framåt, husar! röt han widare, skyndade förut på wägen till köpingen och Donau med sådan fart, att Franz knappt förmårde hålla jemna steg med honom. VI. Det war en fuktig och fall morgon; en lätt bims ma fyllde luften; på alla arenar mworo de framftidans de små knopparne och de späda bladen behängda mer stora, glittrande daggdroppar. Storartade uppstego de präktiga berawäggarne på andra sidan Donan ur oden täta trimman; denna sednare swäfwade öfwer wattnet och dolde klippmassornas fot, under ret att på deras spetsar ruinerna af de gamla riddarborgarne Riel och Randriedl fritt och obehindradt blickade ut öfwer den gråa och trånga flordalen. Inom få ögonblick hade de uppnått köpingens område; en swäng till wenster förde till det första huset, men ten kommande hade wigen till floden rätt framför fig. Franz begaf fig rakt ned til floden; när han hunnit utför den temligen branta stranden wände han sig mot höger och gick på be fuktiga kiselstenarne, bas nande fig wäg mellan widebuskar och snår utefter strömmen. (Forts.)