Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1862, sida 3

ma; ty det är åt tidningarna, d. w. s. åt några få personers tycken och före måga, fom man nästan helt och hållet öfwerlemnat wår frihets märn och fols tets uppfostran, utan att just många, till och med af vem fom äro i offentliga wärf mest bildade, befatta fig med att genom wärdefulla bidrag upplysa alls mänheten. Detta beklagliga förhållande wisar en politisk omyndighet, hwilken nä stan handlöst tastat sfärerneslandets och bildningens heliga sak åt dagbladen, hurudana dessa än må wara, bättre eller sämre: man tiger mest och — läser tid ningarne! Men, hur läser man då dessa? De allraflesta läsare hemta af dem föga mertlig och nyttig upplysning, ty med allt för klena insigter finna ve intet nöje uti de wärderika artiklarna fom funna fins nas i tidningarna, utan de skynda blott att genomögna listan af förda och döda samt annonserna, hoppa öfwer hwarje afhandling, som ser längre ut och der man anar att en förnuftig fat ordentlis gen kunde framställas, men sluka alla smånotiser, polisuppgifter eller på sin höjd fetjtild-telegrammerna och — följer tongen; och det, fom allramest smakar, det är hwarjehanda obetydligheter, fawallret, ordkäbblet, och isynnerhet klandret och förtlenande yttranden om styrelse och embetsmän. Men, såsom tidningspubliken är till sinnes, få blifwa ock de offentliga blas ten; och derföre har oc, genom den förs ras råhet, dessa sednare alltjemt fallit i tonen, få att, till skam för wårt tider hwarfs s. k. bildning, slutligen tidnins gar kunnat uppstå och bära sig ganska bra, som äro helt och hållet uppfyllda af lättfärdigt tal, fnide nad, de otäckaste tjufoch mordbiftorier och ffandvalftums par samt de bittraste och skandalösaste anfall emot person, regering och allt hwad upphöjdt och ätelt finnes i landet oh heligt för menniskan, allt framfördt uns der höga rop om fanning och fända förs hållanden, om folkets rätt samt huru det tyranniseras och hålles i mörker. Så har tirningslitteraturen här och der fallit, förslöat folkets rätt8och fedligs hetskänsla, hwälft föraktet öfver fig samt werkat det olyckliga, att om pressen ock stundom framkommer med dyrbara fans ningar och befogade nödrop, få tros det ingalunda mera, utan det arma folket, fom i obetänkt lättsinne sjelft skapat skandaltidningarna, har just genom wär offentliga yttranderätt mistat all fanns skyldig nytta af densamma. För detta få ömkliga och skadliga för: hållande inom pressen, må man ej ans klaga den obildade massan, utan just de bildade, de lärde, hwilka tanklöst fem nat dagbladstrycket åt några få, föga understödra reraktörer, fom ofta tagit ins tryck af mänarens dåliga smak och i alla fall icke kunna hinna allt, utan blott kortligen påminna om samhällets wmistis aaste angelägenheter. Hur fan man bes gära, om icke inom de få ftora redvaktios nerna, att en eller ett par personer, fom