Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1862, sida 2

icce wara ur wägen att hålla tummen på öaat på Wienaren, få att han ide drager halsen ur snaran. Som ni befaller. Jag will kommendera näs gra saracener att bewaka hans steg. — Gör det. God natt! Fem minuter hade knappast förflutit sedan öfs werstelöjtnant de Dolne lemnat sin chef, förr än han återwände till henom. — är ni ännn uppe, herr öfwerste? sade han, inträrande i Trends emottagningsrum, fom nu mar tomt och mörkt och till hwilket blott ett swagt ljus: skimmer banade sig wäg genom den halföppna dörren till rummet innanför. — Hwad är på färde, de Delne? swarade Trencks stämma och straxt derefter trärde denne, till hälsten aftlädd, ur sin sängkammare och kom med ett ljus i handen in i rummet. — Jag kommer för att anmäla för er, att fogeln redan är fri och flugen härifrån. — Hwem, Frohn? — Ar borta. — Omöjligt! — Han nit genast ifrån er, ur klostret och till stallet, hwarest hans bhästar stodo sadlade. Han och hang folt sörswnnno ögonblickliagen i mörkret. — Obegripligt! utropade Trerck. — Han har icke litat på er, öfwerste, och det undrar jag sannerligen ide på, jwarade de Dolne leende. ö — Och tet der dumhufwudet inbillar fia nu att jag anser mia bunden af mitt hedersord och tänker resa utav honom! fare öfwersten med ett hånlöje. — J mitt tycke ger detta en god wändning åt saken! menade de Dolue.