Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 3

Och dermed gick snigeln in i sitt hus och kittade igen det. Det är få ledjamt! fade rofenhäcfen. Jag fan med bästa wilja icke fri: på in, jag måste alltid springa ut i ro: for. Bladen falla af, de flyga bort för winden. Likwäl såg jag, att en af ros forna lades i husmoderns psalmbok, en af mina rosor fit plats mid en ung, täck flickas barm, och en blef kysst af en barnamun lyckfalia glädie. Det gjorde mig få godt; vet mar eu werklig wäl: signelse. Det är min hågtomft, mitt Lif! Och rosenträdet blomstrade i oskuld, och snigeln låg i sitt hud; werlden anz gick honom icke. Och åratal gingo till ända. Snigeln war jord i i jorden; rofenbus sken war jord i jorden; äfwen minnes: rosen i psalmboken war borta; men i trädgården blomstrade nya rosenhäckar, i trärgården wäxte nya sniglar; de kröpo in i fina hus, de fpottade sitt slem, — werlden angick dem ej. Skola wi läsa om berättelsen ännu en gång? — Den blir icke annorlunda.