Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 3

II. En skön, swal men klar aprilmorgon, twå dagar efter det ofwannämnde samtal egt rum, red en offi cer, hwars wida blåa kappa dolde husaruniformen, fom han bar, åtföljd af fer ryttare wid samma rege mente ut genom Rothenthurmporten och lemnade Österrikes hufwudstad. Ryttarne woro försedda med starka, wälfödda ungerska hästar och deras utrustning förrådde att de woro stadde på en längre resa. Officeren, som red i spetsen för dem, war en owanligt högwäxt och starkt bygd man med ädla, fast wäderbitna anletsdrag och mörka, eldiga ögon. Al: drig kunde man fe en uttrycksfullare och ståtligare krigaregestalt. Han war icke mera ung utan hade nyss inträdt i mannaåldern. Men om äfwen ären lagt i hang anletsdrag en prägel af modig beflutsamhet och kraft, få hade de doc ite borttagit den lugna och litsom undertryckta elden, hwilken lågade i hans blickar och röjdes i hans lifliga åtbörder. Den lilla truppen tågade genom Rossau-förstaden och följ: de Donauwägen. När den hade de sista af förstadens hus bakom sig, winkade officeren till en af fina hufarer, med befallning att närma fig. Denne, fom hade qwartermästaretecken på fin krage, war i näfta ögonblick wid fin förmans sida. — Hwad befaller herr majoren? — Majoren befaller dig ingenting, Franz, forte satte officeren med godmodig wänlighet, han mill enz dast, emedan tid och ställe få wäl passa dertill, hålla en liten föreläsning för dig. Jag tror, att det är ganska nyttigt för dig, ty om du också är punktlig i din tjenst och blifwit en dugtig soldat, så är jag dock icke alltid nöjd med din moral och inre menniska. — Om förlåtelse, herr major, jag gör allt hwad