Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 3

en gäng? — Den blir tue arnottunca. Menniskohjelp. Den gamle knarrige stadsläkaren i L. gick i wresigt humör un som alltid i sitt rum med händerna på ryggen. Om han fig en fluga på wäggen, så slog han ihjäl den med näsduten och kurerade henne i haft från alla hennes bekymmer; git han få bort till fönstret mot går: den, få war han förargad på hwarenda sparf, fom hoppade på gården och ploctade sig ett forn, och gick han och såg på gatan, så kunde ingen menniska gå hos nom till lags. Allt mar Honom en tälla till förargelfe. Då han en dag få ftod och såg ut, fick han ögonen på en man, som tryckt af betymmer styrde fin wäg mot dottorns hus. Att se honom, att öppna fönstret och sticka ut hufwudet i wredesmod, war allt ett ögonblicks werk. — Är ni nu der igen? ropade dot: torn. Stall ni då prompt fpringa ner dörrarna för mig. Nyttja hwad jag sagt — alldeles detsamma, en sats till och gå så pocker i wåld! Efter dessa ord drog han hufwudet tillbaka, smällde fönstret igen, rasade wärre än förr emot flugor och fparfr war och mumlade för sig sjelf: — Eårant pack — tiggarbyke; ju mins tre de betala, dess mer springa de of wer en. Hela året igenom aldrig en stilling, och ändå är man aldrig fri för vem! Den stackars gamle mannen utanför tycktes hafwa fått nog af detta utbrott af läkarens wrede; han blef stående och höll fig fast till jerngallret wid brunnen, famt derpä stilla och undergifwen säntte ned sitt något upplyftade hufwud. — Han mill ide hjelpa of mera, fare han för fig sjelf, jag tan ju ide betala mera. En krampaktig rörelse, fom ofta före går en bitter täreflod, drog öfwer mans nens mun och ansigte, men ter fom ins