Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1862, sida 3

och hade ingen annan råd, för att komma fort ästad, än att gå den wägen. Nu inträrde föräldrarna i stugan. Samma historia berättades strax af mor Brita, och fader Bengtson som äfwen hört densamma, utropade: — Det är intet sannt. — Far, menade hustrun, att twifla på spöken är som att twifla på Guds ord. Hon begick en stor synd, som hwar man wet. Gud war nådig, som tog det oskyldiga barnet. Jag hade lust att gå dit i natt, blott för att skänka bennes ande ro. Ty det är en sägen att när en död går omkring och man tilltalar honom, får han genast frid, aldrig mera wisar han sig sedan. — Nei mor, tet förbjuder jag. Du får alldeles ide sjelf fom ett spöke stöka omkring om nätterna öfwer skog och fjell. Det wore att nedsätta ditt wärde; en wacker historia, tillade han med ett hånfullt leende, att bonden Bengtsons hustru gått nattetid öfwer Brudfjellet. — Men tänt att bereda salighet åt en osalig ande! — OM det tror du att en menniska fan göra ? Elin tänkte inom sig: — Men jag wille göra det, om . .. om... — Nu har jag annat att föga, inföll Erik; min byggning, tillade Han med stolthet, är i ordning. Jag wille ha Elin med mig, för att wisa henne den. — Wi skola följa dig alla tre, menade bonden. — Mu, ropade Elin, har jag slutat min wäf. Och nu klippte hon ned densamma. Bengtson såg på lärftet. — Fint och wackert: wändande sig till Erit, burn många flickor i socken tror du wäfwer ett fådant yi sForts.