Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1862, sida 2

Wi hafwa nyss yttrat, att den son blott allwarligt will, aldrig saknar tills fallen till kunskapers inhemtande. Will man häremot inwända, att de arbetande klassernas tid åtminstone om sommaren är så strängt upptagen, att föga, om något, deraf återstår för tillfredsftällande af själens behof, få måste man wäl doc medgifwa, att förhållandet ide är enahanda under andra årstider, färs deles under wåra långa wintrar, då få många timmar onyttigt förfpillag, hwilka långt bättre kunde anwändas. Det är dessutom en tänd sak, att den swensla allmogen, i synnerhet uti wissa provins fer, anwänder ganska mycken tid på lä8ning af sårana skrifter, hwilka den är i tillfälle att öfwerkomma. Wi beklaga blott, att ämnena ofta äro illa walda, och att den mindre wackra företagfams hetsanda, fom hos icke få få bland wåra spekulativa förläggare röjer fig uti att ockra på mängdens lättrogenhet, mera fällan erbjuder den wettgiriga allmäns heten en fund och stärkande själsnäring, än en massa af fanatiskt oförnuft, fär deles egnadt att underhålla och öka det religiösa swärmeri, fom uppmädes af kringresande kolportörer och wintelpredikanter. Må man ide mifförftå of! Wi äro alltför stora wänner af tankeoch samwetsfrihet, för att wilja Ligga band på den sjelfbestämmelse i andliga ämnen, fom utgör upplysningens första grundwilkor, likasom wi äro djupt ger nomträngda af den öfwertygelsen, att en sann gudsfruktan är all wishets begbnnelse, men just derföre, att wi anse fam wetsfriden såsom den pppersta och. mig tigaste af alla medborderliga rättigherter, funna wi ide undgå att beklaga den missriktning, fom den religiösa känslan och behofwet af andlig näring tagit hos en del af wår, med sundt praktiskt för stånd annars så wälbegåfwade allmoge. Det hör icke till wårt närwarande ämne, att forska efter den egentliga grundans ledningen till den falska riktning af på en gång öfwerspänning och missmod, fom hotar att förwandla den friska och mans liga lifaktighet, hwarför swenska folket af gammalt gjort sig kändt, till en pjuns lig och slapp gudsnådlighet, som i yttre beskärmelser och gälla klagotoner tror sig böra uttrycka, hwad som wäl heldre borde offras Herran med ett rent och gladt ansigte — denna missriktning må nu härröra af statskyrkans uteslutande anspråk på fullfomlighet, af prefterffas pets liknöjdhet och uraktlåtenhet att rätt sköta sitt wigtiga fall, af den inflytelse, som all slags fanatism, den må predikas af werkliga swärmare eller för egennyttiga ändamål, alltid utöfwar på ofuns nigheten och widskepelsen, eller af alla dessa orsaker tillsammans — hwad wi här åsyfta, är att fästa hwarje ännu oförwilladt sinnes uppmärksamhet på den massa af råhet och rent af otäckheter, som i religionens missbrukade namn erbjudas allmänheten i den syndaflod af sekteriska strifter, fom årligen utströmmar från bokhandeln till alla delar af