Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1862, sida 2

— 3 morgon får jag wäl komma åter? — Ja, wälkommen. När Erik den sena sommarqwällen wandrade från Brudfjellet till Hofwereds bruk (hans fars bo stad), wäcktes han haftigt ur sina tankar af en röst, som ropade: Erif, jag wet det, jag har hört allt. Han fåg upp. Nu trädde ten unge bonden Olof Björnson fram. — Jag satte mig sinnet att jag skulle tala till dig innan dagen fullt lupit till ända. Likawäl som du, har jag, gömd bakom träden, lyssnat till Elins och hennes fars samtal, och jag har hört nog. Tro ej att jag är så utan heder, att jag, efter hwad jag warit wittne till, skulle wilja, om det än wore mig möjligt, hemföra henne som min brud. På Guds makt hoppas jag att funna underkasta mig hang Heliga wilja. Men hwad jag har swårt att underkasta mig är, om bu med otack lönade hennes kärlek. — Herren mete, fare Erik häftigt, hwad före: ställningar man gör fia om mig. Skulle jag ej weta att akta den perla, fom länge warit mig kär; med mwefave röst tillade han: hon sjelf är den enda, fom ej miftror mig. — Gör tu hennes dagar fröjdefulla, få är allt bra. Hwad mitt hjertas får beträffar, få wet jag en balsam, fom nog skall lena det, ret är tiden och Guds ord. Han kan nog skänka mig en wän när det hinner wäxa ärr öfwer fåret. Hwarken i dag eller i morgon, eller på många ewigheter kan jag funna henne, men ingen sorg är ändlös, derpå förtröstar jag. God natt, Erik. Olof räckte honom handen, hwilken han mottog