den stall komma äfwen dem till godo eu daft i de fall, då den allmänna opini: onen, d. w. s. tidningarna, finner fås dant lämpligt. Emellertid återstår frå gan, huru ett slitt wacklanxde i tillimp ningen af en allmän grundsats skall funna förenas med allmän rättfärdighet och med ben få mycket omtalare jemlitheten inför lagen. Att beswara denna fråga är åter en fat, fom öfwergår wårt förstånd och fom wi derföre en gång för alla måste lemna. 6. Minft af allt, fom till omhand: lade sak hörer, förstå wi dock att få wäl med den logiska conseqvensens som med rättfärdighetens och samwetets forvrins I gar förena den mans uppträrande, wil. fen, oaktadt han sjelf är ungdomslärare och ledamot af en kyrklig styrelse, litwäl ide drager i betänkande att öppet taga, ide blott en för irrlärighet dömd prestmans, utan sjelfwa irrlärans parti. Herr lector Ljungberg har på ett sätt, hwiltet på samma gång synes röja den fulltomtigaste fieljtillit och den fulltomligaste obetantskap med den tyrkliga we tenstapens utredning af en för herr Ljungs berg dunkel ächristendomslära, offentligen uppträdt, för att uttala en absolut för: kastelsedom öfwer denna lära. Att herr Ljungberg har hela den christna kyrkans wittnesbörd rakt emot fig, ingifwer hoz nom ide ens den ringaste twetan. Att Christi kyrka, fom hittills i avertonhuns trade år warit mensklighetens uppfor strarinna och den ojemförligen största och wälsignelserikaste makt på jorten, möjligen skulle i frågan, hwem hennes Herre och hufwud är, kunna wara nagot mera kompetent att döma, än herr I. W. Ljungberg, faller honom ide in att föreställa fig. Att samma kyrka, ehuru hon ide fordrar någon blind tro eller någon blind lydnad, likwäl skulle med en wiss billighet funna begära, att hwad hon sjelf aktar såsom fin heligaste ffatt blefwe äfwen af herr Ljungberg med en smula wördnad behandladt, tyckes han ingalunda wilja medgifwa. Med anwändandet af den abstracta motsättningen mellan twvens ne logiska categorier (ändligyetens och oändlighetens) tror han fig fastmera med ens hafwa ådagalagt, att den grund, på hwilken hela christenheten hittills byggt fin saliahet, warit ett fullkomligt non fens. Tanfen att denna grund, ifall den werkligen wore få utomordentligen lätt att sönderrifwa, nödwändigt skulle länge sedan hafwa ramlat, förmår ide attingifwa honom det aldra ringaste twifwel på fin egen ofelbarhet. Jcke Heller fin: ner han någon betänklighet uti att ges nom sitt offentligen gifna exempel ingjuta hos den ungdom, hwars ledare han är satt att wara, misstroende till den driftendoms-undermwisnihg, den i skolan erhåller, ja till hela den kyrka, hwilken ungdomen i skolan skulle lära att wörda och att älska. Och vå han af sitt fam wete finner sig nödsakad att i tal och skrift offentligen uttala fina mot fyr: kans lära stridande äsigter, få hindrar honom samma samwete likwäl alldeles