Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1862, sida 2

det borgerliga samhället oqwalda Ta ber stå och fritt yttra fig jemte hwaxandra har uti förewarande fall alldeles icke warit fråga. Frågan har här blott ans gått den särskilta religiösa samfundets, den på en bestämd bekännelse redan grune dade tyrkans rätt att inom fig fritt få bestämma och upprätthålla fin egen ords ning och således äfwen att af fina tjes nare få fordra, att de ide förneka, utan med egen öfwertygelse omfatta och förs funna den tro och lära, fom kyrkan bes känner och i hwilken hon funnit lif och salighet. En sådan rätt will man nu med stor ifwer frånkänna kyrkan. Un der det man är mycket angelägen att åt alla möjliga secter bereda och bes wara rätten att ostörde få behålla och bekänna sin tro; och under det man helt säkert skulle finna det wara ett mycket swårt och klanderwärdt tyranni, om en från kyrkan affallen sect, som wunnit lagligt erkännande, sedermera blefwe af auctoriteterna påtrugad t. ex. evangelisklutherska lärare: så finner man deremot å andra sidan det wara en nöde wändig fordran af upplysning och tor feran8, att evangelisklutherska kyrkan, eftersom hon hos oss har den lyckan et ler olyckan att wara statskyrka, blifwer twingad att inom fig opåtaldt tåla mil: ta läror fom helst och således äfwen twingad att utan krus fortfarande låta sig betjenas af prester, hwilka på det mest otwetydiga sätt förneka hennes arundläror. J sanning — är denna upplysning oh toleran8 ide alldeles litbetydande med wåld och despotism af den art, fom mäl anftår de fullftändigaste obscuranter, få måste wi bekänna, att wi alldeles icke förmå föreställa oss, hwad wåld och despotism har att ber tyda. 2. Men, inwänder man, wi påhrka icke, att inom lutherska församlingen skola göras gällande några mot hennes betännelse stridande grundsatser. Wi påyrka blott en obegränsad frihet för tyrtans lärare att efter fin enskilta öfwertygelse må wara hwilken som helst — tolfa fin Bibel, och detta står med kyrkans bekännelse wäl tillsammans, ef tersom kyrkan sjelf i bekännelseskrifterna förklarar Bibeln wara troslärans enda fälla och rättesnöre. Man gör härmed ifrån en i fig sjelf fann premig en flutledning få falff, att man fmårligen sjelf fan undgå att bemärka denna falffs het. Det är fullkomligen rigtiat, att, enligt evangeliskluthersk bekännelse, den Heliga Skrift är trons enda källa och rättesnöre. Derföre gör ock evangelifflutherska församlingen alldeles intet ans språk på, att hennes bekännelseskrifter skola innehålla några genom gudomlig inspiration tillkomna nya tillägg till den heliga Skrift, utan hela deras tro8dinz nehåll wet hon wara hemtadt ur Biblen och ur Biblen allena. Men just der före att hon detta wet, just derföre hafs wa ock hennes bekännelseskrifter för hens ne ett hwarken större eller mindre äns damål, än att klart uttala, hwad hon, enligt sin uppfattning af Biblens innes I håll, tror och bekänner wara Biblens lära. Den fom i Biblen finner ett annat läroinnehåll, än hon der finner ren låter hon gerna hafwa den öf wertygelse, han hyser, i fred; hon kan I blott icke ertänna denna öfwertygelse för att wara evangeliskluthersk och på grund deraf berättigad att hyllas af dem, ywilta i hennes namn och inom hennes omräde skola meddela christelig undervisning. Och detta hennes täntes sätt tyckes ju wara få oskyldigt och til lika så solklart rigtiat, att äfwen det enfaldigaste förstånd borde funna inse, att hwad derigenom påstås är ett åxiom, hwilket omöjligen kan wara annorlunda. åäfwen de, hwilka nu bestrida detta arton, stulle wisst ide draga i betänkande att tillämpa det, få snart blott tillämpninz gen finge ega rum på ett annat område. Om någon t. exr. wille påstä, att alls F hinder borde möta för hwem som