Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1862, sida 2

Det föreföll mig som om engeln med det bart huge gande swärdet sänkt fig ner till min sida, pekande med ena handen mot grafwen och med den andra mot himlen. Hela mitt förflutna lif med alla def förr willelser och lättsinne framstod i detta ögonblick för mitt öga. Från tidigafte barndom, genom mina förs sta ynglingaär och allt framgent, — med ett ord, från få långt tillbaka jag kunde minnas intill när warande stund — en enda sammanhängande kedja af dårstaper! OM uyss hade jag ju satt kronan på Were fet genom mitt gränslösa lättsinne, att störa denna unga flickas lugn, att med infernaliskt konstlade fraser om kärlek, hos henne uppwäcka känslor, fom nature ligare bordt frammanas, och, genom att uppehålla henne i ben falla winterqwällen, förorsakat henne en före tylning, fom kanske skulle lägga henne i en förtidig graf. Dessa och dylika tankar flögo fom swarta korpar genom min själ och, djupt uppskakad af det förflutna och det närwarande, sjönk jag omerwetet på knå wid den hulda flickans hufwudgärd och draft uti en fons vulsiwist gråt. i Dessa woro de första tårar jag fällt på många år och de föllo fom uppfriskande morgondagg öfwer förtorkad mark. Clara hade somnat. Jag reste mig med nyföde va föresatser från hennes bädd, fattade hennes före äldrars händer och hwiskade: — Mina wänner! Allt detta är jag ffulden till! Hur skall jag funna försona mitt fel? oo — Dör flickan — swarade fadren och höjde sitt silfwerlockiga hufwud nickande mot taket — å är det så Guds wilje och då har saken warit före . lefwer hon, så bli hennes man, efter hon håller er