Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1862, sida 2

i förwäg. Det är derföre ock ingalunda med ett sådant opincrande som wi här erna sysselsätta oss. Det är icke om kyrkoherden Hallin personligen, ide hele ler om Strengnäs domkapitel som wi wilja tala. De företeelser, som inom den offentliga diskussionens område af domkapitlets utslag blifwit föranledda, de allmänna grundsatser, som under denna diskussion blifwit uttalade, hafwa för oss en mycket större märbwärdighet, än fjelfwa utslaget. Wi se i dessa företeelser ganska betydelsefulla tidens tecken, men tywärr — tecken af den sorgligaste art. Utan afseende på allt det hån, som för wåra ord kan komma att drabba oss, känna wi of af samwete och öfmertys gelse förbundna att uttala wårt öppna ogillande af det förfaringssätt, fom på flera håll inom den offentliga pressens område blifwit wid bedömandet af of wannämnda domkapitelsåtgärd iakttaget. Detta förfaringssätt bär i wåra ögon wittne om ett få djupt sjunket eller åts minstone få förwridet sedligt medwetande hos dem, som härwid welat göra sig till den allmänna opinionens ledare och or ganer, att, om werkligen de åsigter, hwilka man nu synes så lifligt omfatta, finge blifwa med sina konseqvenser allmänt gällande, så skulle med detsamma, icke för upplygniug och tolerans, såsom man lofwar, utan fastmera för sjelfwa barbariet wägen wara banad bland wärt folt. (Forts.)