Norrländska Korrespondenten – 24 december 1861, sida 2

kriget hafwa icke nått oss, som lefwa i de loyala staterna; wåra byar äro ide upp: brända, bondgårdarne icke öfwerfallna, ej heller städerna ruierande efter wåra kuster hotade. Wi sofwa lugnt om nätterna, stå upp om morgnarne att sköta wåra dagliga göromål; wi resa utan pass och tillbringa tiden utan minsta fruktan. Ins tet universitet har blifwit suspenderadt, inga skolor stängda. Jngen enda man har blifwit twungen att tjena i armeen mot fin wilja, ingen dollar tagen från en ovillig hand. Wi äro i i detta fall i samma ställning fom i Eugland, ett land, som nästan alltid är i krig, men aldrig hör ett fiendtligt skott. Öch wi hafwa soldater, på hwilkas tapperhet wi lita, i trotts af Londonertidningen Times tappre korrespondent, som gör sig lustig öfwer affären wid Bulls Run, oaktadt han sjelf war i spetsen för de flyende. Wäl ha wi ingen Washington i spetsen för wär avme, men wi ha en Melellan och der rinner icke skottskt blod i hans ådror för intet. Lefwe MoClellan! Lefwe Sorarmeen! Seger och Guds beskydd ware med den! Lefwe Konstitutionen! Lefwe friheten och död åt slafweriet! Jag wet att det sifta utropet är abolitionistiskt, men det norska blodet kan icke förneka sin natur, det swallar upp wid tanken på frihet och oafhängighet, liksom dvuf: wan swallade i hornet, då wi den Sjuttonde Maj (ärorika dag) tömde frihetens skål. —— — Tillåt mig, innan jag flutar, att säga några få ord om den goda staden Cambridge, min egen stad. Cam bridge, jag mill falla det en småstad, är en ftad med 27,000 innewånare, skiljd från Boston genom mynningen af en flod (Charles River) och förenad med det: samma genom en bro, 2,810 fot lång. Här finnes ett af de äldfta universiteter i landet, stiftadt ungefär i medio af 16: hundratalet. Husen härstädes, liksom i alla amerikanska småstäder, äro byggda af träd och i alla möjliga fantastiska far foner, få att man ide fan fäga att de böra till någon wiss stil, ty rätt fom man fer en schweitzerhydda, fer man en ita liensk villa och få en götisk borg med terasser, etc.; hwar och en af dessa bor ningar är i allmänhet belägen i en tvädgård, med galler ut åt gatan, af få olika konstruktion fom hwars och ens smak det åstundar, och öfwerallt Längs trottoirerna äro planterade skuggrika träd, hwilka göra gatorna på många ställen lika allger. Om Ni, hr redaktör, en wacker afton spatserade, med fyllda fickor och lätt sinne, genom Storgatan, naturligtwis helst, då månen kastade sina strålar ned igenom träden på de i allmänhet hwitmålade hus fen, fom blicka fram igenom löfwerket, och såg de smakfullt klädda damerna och herrarne och de wackra småbarnen på de öppna platserua och hörde det muntra skrattet, blandadt med pianot toner — och fortsatte Ni er wig till College Grounds (Univerfitetå-området), hwareft det hwimlar af studenter och andra promenerande, få kunde Ni lätt tro Er försatt till en förtrollad werld, natur