Norrländska Korrespondenten – 24 december 1861, sida 2

Småplot på vers?, men han inbillade fig nu att citatet inne: bar någon anspelning på den för tillfället anmända ballokalen. Men då jag å hans wågnar ber herr notarien om ursakt, ut: tryter jag afwen alla de andras af här församlade herrars och damers? (derwid kastade han en komisk blick omkring sig) lifliga önskan, det herr notarien i wårt sällskap täckes dricka ett glas pounsch, od sedan, om få behagas, delta i en snurredans med blomman af denna ådals ungdom! En ål, g0 män: ner, för wårt sist ankomna främmande! Derwid fattade han ett glas, bjöd mig ett annat och gjorde åt de andra herrar favaljerer? en få bestämd befallande ät: börd att de allesammans owilkorligen fattade fina glas och klingade. Medan detta fortgick, observerade jag att den siste wärde talaren närmade sig min antagonist och hwiskade honom något i örat, hwaraf jag likwäl blott hörde orden: bär dig åt fom en drummel? ... en smula fämwett? ... mafalög anställarer . be notarien om urfäft?, — hwilket sista också om en stund högtidligen werkställdes. Ändtligen, sedan dessa förberedelser blifwit lyckligen afflus tade, förde mig den unge gentlemannen, som presenterade sig som student, bror till balarrangören och hemma från Upsala under julferierne, in i balsalongen, hwilken åter i sin ordning företedde arrangementer, för egendomliga att med tystnad böra förbigås. En stor rymlig fal, med en midt på ena wäggen warande ftor spisel, utgjorde balsalongen. Ljusa tapeter, med förfträd: ligt flora rosor i rödt od) gult, prydde mäggarne, efter hwilkas trenne sidor, saten blifwit inflyttade i stallet för stolar. I hwarje hörn af salen stodo granar, upptagande rummets hela höjd. De woro klippta i sockertoppsform och indelade i fer ringar, hwaraf trenne utgjordes af ljus oh trenne af fonfef: tyrer, äpplen oh kråså. J winkeln mellan spiselu och mwäg: