Norrländska Korrespondenten – 20 november 1861, sida 3

mina steg; slutligen stannade jag. I dag, tänkte jag, är det för sent, jag skall återkomma i morgon. DÅ fom en man, fom gid förbi mig och närmade fig poetens boning. Det war Otto Walt. Jag igenkände honom genast på den ftolta hållningen och det bleka, men intressanta ansigtet, hwilket jag dock endast sett en gång förut. — Herr Walt! ropade jag. Han stannade. — Kan jag få tala några ord med er? fortfor jag, under det jag närmade mig honom. Det angår en dam. War Walt förut förwånad efwer att hafmn blifwit anropad af en främmande, få blef Han stället uppmärksam på hwad widare skulle följa. — Will ni stiga in i min bostad? fare han ars tigt och ämnade öppna porten. ij Men jag föreslog, att emedan aftonen mar få skön, gå bort i den närbelägna allen; jag hade endast når gra erd att säga honom, och det pasfade ej att Hans fru afhörde dessa. — Ni gör mig nyfiken, swarade han, fixerande mig, hwarefter wi begåfwo oss åt allen. a Jag nämnde mitt namn, men wisste ej riktigt huru jag skulle börjas hang lugn och hållning imponerade på mig, och jag insåg att jag skulle göra mig löjlig om jag framftällde frågor, hwartill jag ej hade någon vättighet. Men emedan jag blindt och utan mogen öfwerläggning fatt mig i denna ställning måste jag fullfölja, jag kunde numera ej draga mia tillbaka. — Jag intresserar mia för grefwinnan Andronikow, yttrade jag hastigt, och . . — Nåå? frågade han likgiltigt. (Forts.)