trosen blef genast häktad, men mille ide betänna itt brott, oaktadt kamraterna wittnade emot honom. — Om den mördade fru Sandberg i Westerwik ger en brefskrifware från nämnde stad till stgöt a Correjpondenz ten följande närmare upplysningar: Wår lilla tidning har med största fnapphändighet omnämnt, att en entefru Sands berg, jemte hennes piga, blifwit på det gräsligaste sätt mördare. Såwäl den mördades personlighet, som de närmare omständigheterna mid brottet, hafma lifwäl deråt gifwit en öfad migt och gjort vet till en hemsk cause cålöbre i wår ort. — För den, fom wille orientera fig i ftaden, eller, under ångbåtens uppehåll, der fysslolös wandrade omkring, utpekades nemligen det ena huset efter det andra — och flera af de större, belägna wid de förnämsta gatorna — såsom tillhörande en fru Sandberg. Hon egde ins alles, berättar man, 10 a 12 eller flere större och mindre fastigheter, idkade en widsträckt, mycket lönande bryagerirörelse, och skötte sjelf fina affärer in i de min sta detaljer. Besökte man henne uti det stora stenhus nära torget, som hon sjelf bebodde, så infördes man i en trång och mört fammare och fann ter, näftan alltid liggande i en med bir erdaglighetens alla fpär betädi fina, eller oc, ehuru undantagswis, sittande i en gammal läns stol, en stor, groflemmad och fetlagd gminna, hwars utseende af karlawulenhet och raskhet wisst ide förrådde de redan till ryggalagda 73 åren. Under sängen, fom war betäckt med en skinnfäll, befann fig i ett annat brokigt sällskap alltid faffepannan, och bredwid hufwudgärden stod en kista, ur hwilken framskymtade gamla stinnpungar med diderse sorters mynt, hwetebröd stator, ljusbitar m. m.; och nära derbredwid, på ej längre afstånd från sängen, än att den derifrån kunde räckas, en stor kopparkittel med jäst, fom utminaterades åt ve ftändigt tillftröme mande kunderna, med hwilka frun älskade att underhålla en rask och liflig konver. sation om de mer eller mindre wigtiga frågorna för dagen. Sällan, mycket fillan såg man henne ute; detmar ett over nement att möta henne på gata eller torg. Men deremot war det mindre fällsynt att hos henne påträffa både högt uppsatte och inflytelserika personer i fra den, endast tiggare såg man der aldrig — (sägs det, tro den som will!) MRjutande sin hwila oftast om dagarne, då hon stundtals slumrade in, wankade hon, berättas det, merendels om nätterna i brygghus och wisthus och tillsåg samt ordnade allt i egen person. Hon hade en förträfflig helsa och drack ett slags bröftte, som skulle ena förmåga att nära nog förläna odörligbet, men fom dess wärre wisat sig kraftlöst mot yttre wåld — något fom också alls icke ingick i beräkningen. — Så har man, fullkomligt enstämmigt, för mig framställt hennes personlighet. — Hon war barnlös och hade af det ättenskapliga lifwet endast bittra minnen. Mannen hade warit