Norrländska Korrespondenten – 20 november 1861, sida 3

åter mild och ljuf såsom en kärlekens gudinna. Les ende gaf hon mig en kyss på pannan. i — Ske din wilja! utropade jag. När får jag återkomma? — 3 morgon afton, hwiskade hon sakta; men jag hörde att hennes röst darrade af rörelse, och ett triumferande leende flög öfwer hennes ansigte. — 3 morgon kommer jag — och ban är ide mer. Med dessa ord störtade jag ut ifrån henne. Hade jag detta ögonblick haft Walt framför mia, så hade jag warit i stånd att förolämpa honom i af sigt att med honom få en duell; men emedan jag nu måste uppsöka honom, tom jag genom denna tidsutdrägt till besinning, och fastän mina finnen alödde, insåg jag dock, att jag handlat utan öfwerlängning. Af hwad orsak skulle jag utmana honom, huru förolämpa honom, utan att derigenom kompromettera min karakter? Ju mer jag öfwerlade, desto kallare blef mitt blod: ett bewis att mitt hjerta ej ännu war med i spelet. i Öwad begärde wäl denna qwinna af mig? Jag skulle