Norrländska Korrespondenten – 16 november 1861, sida 2

Om natten sof jag ej och drömde ide, utan såg endast henne, den dystra glansen i hennes ögon och hennes kalla afskedshelsning; ännu ångade den fina parfymen emot mig, jag såg de hwita, sammetsmjuka skuldrorna; men jag blef ei warm, jag tyckte att en frossa genomilade mig. På morgonen gick jag att göra henne ett besök; men under det jag gick föreföll vet mig, ej så fom jag skulle begifwit mig till ett skönt fruntimmer, utan ins för en domstol. Jag frågade portwakten efter hennes namn. Hon i war enka efter den fyra År förut aflidne ryske grefwen Andronikow och till förseln war hon en de Pinelli, alltså italienska. På dörren fill hennes rum stod namnet Charlotte. Jag läste namnet tre gånger inz nan jag drog på tlocksträngen ... Grefwinnan Charlotte Andronikow! ... Detta namn klingade hwarken mjukt eller hårdt, det war kallt som dess egarinna. En kammarjungfru öppnade dörren till tamburen ech införre mig i ett innanför warande rum. Jag såg mig omkring. J rummet fanns hiwarten någon lyr eller några saker i afsigt att gifwa det ett glatt och trefligt utfeendes allt war enkelt och förnämt. — Hwem får jag anmäla? frågade flickan. Jag gaf henne mitt kort, och emedan jag ej för grefwinnan sagt mitt namn tillfogade jag, att jag haft äran föregående afton se arefwinnan på theatern. Några sekunder derefter blef jag införd i gref winnans rum. Alldeles hwitklädd låg hon på en foffa. Wid mitt inträde lade hon ifrån fig en bok, i Hwilken hon läst. — Jag mäntade er icke, fade hon, anwisande mig en stol. Ni är poet, och det förundrar mig att den